Igår kväll lämnade IT-mamman och jag av kidsen hos morsan, och drog vidare till Klädesholmen för att äta middag på välrenommerade krogen Salt & Sill. När jag fyllde i våras fick jag ett presentkort till denna krog av mina gulliga grannar, och således fanns incitament att bränna minst en tusing. 

Det visade sig inte vara någon större konst, eftersom utbudet för dagen bestod av ett alternativ: en trerätters meny med löjrom till förrätt, hälleflundra till varmrätt och brûlée till efterrätt. Visserligen nämndes något om detta när jag bokade bord, men inte tydligt nog för att jag skulle begripa att detta var det ENDA alternativet. Tur då att det var ett frestande alternativ. 

Men innan vi går vidare, måste jag försöka försätta er i rätt stämning, genom att förklara lite vad Klädesholmen är: det är en liten, supercharmig ö strax utanför Tjörn, med havet som absolut närmsta granne. Här ligger kåkarna skuldra vid skuldra, tillsammans med konservfabriker och diverse frikyrkor. 

Om du behöver mer stämning, kolla in bilden till höger. 

Ok? 

Då kan vi fortsätta. 

Det första som slår mot en när man kliver ur bilen är en frisk vind. Det luktar salt och hav, men också svagt av fisk. 

Underbart. 

När man sedan går över parkeringen bort mot krogen, skönjer man till höger om sig, i det höstmörka vattnet, Sveriges första flytande hotell, som krogens ägare Patrik och Sanna baxade hit tidigare i höstas, lagom till hummerpremiären. Patrik och jag umgicks för övrigt delvis i samma kretsar under gymnasieåldern, då han spelade trummor i regionens enda riktiga synthband. Idag driver han en av västra Sveriges fräschaste Ica-butiker, krogen Salt & Sill och det flytande hotellet tillsammans med sin fru Sanna. De är mycket duktiga, och det är kul se den positiva utvecklingen i deras verksamhet. 

Väl inne på krogen möts vi av en vänlig och artig servitris, som snabbt inser att något klickat i kommunikationen kring kvällens meny. Hon lovar att kolla med köket om det finns något mer att välja på, men återkommer med beskedet att så inte är fallet. 

Då har IT-mamman och jag redan hunnit enas om att den fasta menyn låter perfekt, så vi kör på den. Och det finns ingen anledning att ångra det: maten är god, serveras snabbt och presenteras snyggt – även om förrätten kanske är en aning blek och saknar den där riktiga knorren.

Huvudrätten, hälleflundra med mandelpotatispuré, fänkål, morot, sparris och kräftsmörsbuljong, är en sublim upplevelse av rena, naturliga smaker. Kotletten är perfekt tillagad och faller isär i mjälla tunna skivor och buljongen ger anrättningen en härlig smak. 

Avslutningen, en klassisk crème brûlée, gör mig en aning nervös. Jag minns min farmors brylepudding med en klump i halsen – den har fått mig att undvika det mesta i den här vägen så här långt i livet. Jag överraskas därför av hur fantastiskt smarrig denna lilla godsak är. Det söta, knastriga täcket smakar av knäck och kola, och den krämiga härligheten inunder rullar kärleksfullt på min tunga. 

Där har jag funnit en ny vän, och jag inser förvånat nu på morgonkvisten att jag sitter och lusläser ett recept i Göteborgs-Postens helgbilaga: Chèvre brulée. 

Det hade jag aldrig gjort igår morse.