Måste ju hålla mig vaken till Persbrandt.
Category Archives: Uncategorized
Sveriges pizzahål nummer ett
…är, meine Damen und Herren: Göteborgs Centrum! Här spenderas den smått ekivoka summan av 8,88 per invånare och år på pizza. Tätt efter följer Frölunda på 8,71 varefter det är ett långt hopp ned till röset.
Uppgiften kommer från Svenska Pizzarapporten, en så kallad kartläggning som genomförts av OnlinePizza.se. Eftersom statistiken bara bygger på siffror från företagets eget system, är den egentligen helt undermålig som rapport betraktad. OnlinePizza hävdar dock bestämt att Göteborgs övertag i pizzaligan INTE beror på att man har fler pizzerior anslutna på Sveriges framsida. Tittar man på snittet, ligger Göteborg på 3,86 kr per person och år, Malmö på 2,99 och Stockholm på 2,34. Så förklaringen till centralgöteborgarnas och frölundaiternas obscena konsumtion är sannolikt att folk tycks ta sig dit från andra delar av staden för att köpa sin pizza.
Rapporten känns som sagt sådär lagom vederhäftig, men icke desto mindre kan man se några roliga tendenser som förmodligen stämmer med verkligheten:
- Svenskarnas absoluta favorit är kebabpizzan. Helt utan konkurrens, faktiskt.
- Nyårsdagen är årets pizzadag nummer ett (no shit!) – enligt Svenska Pizzarapporten ökar då försäljningen med 105 procent gentemot en vanlig lördag. King of hangover food, typ.
- Det säljs inte så många pizzor på måndagar. Sedan ökar försäljningen faktiskt dag för dag och kulminerar på söndagen.
- 65 procent av de som köper dryck, köper Coke eller Pepsi till sin pizza.
Strumphjärna
Det finns en sjukdom som heter skrumplever. Den får man om man dricker för mycket alkohol.
Strumphjärna, däremot, det får man om man vistas för mycket i en tvättstuga full av omaka strumpor som ligger och skrikande ber om att få para sig. Men strumpor är verkligen värsta sortens rasister. De vill inte beblanda sig med någon som inte är exakt lik dem själva. För en svart strumpa duger det till exempel inte bara att man hittar en annan svart. Ånädå, den ska vara lika lång, samma storlek, samma mönster, samma stickning och så vidare.
Att de egentligen mest är till för att förskona oss människor från den sura doften av fotsvett, det skiter de högaktningsfullt i, så länge de slipper beblanda sig med strumpor av annan sort.
Såna tankar far genom ens huvud när man står där, bland sisådär 800 blandade strumpor och försöker bringa ordning. Till en början bara man råddar runt utan några större resultat, och man börjar undra hur detta ska gå.
Men försåtligt sprider sig viruset innanför pannbenet, och innan man vet ordet av har man drabbats. Strumphjärnan har fått dig i sitt grepp.
Man börjar tycka att man har flyt, att man är en skarpögd och smart minnesmästare, som besitter en stor talang för matchmaking i strumpornas rike.
Man är i zonen.
Det är som en berusning, fast på ett beslutsamt och nyktert sätt. Makt och kontroll. Känslan av triumf blir mer och mer euforisk för varje par man för samman.
Man upptäcker att ens hjärna fylls av de mest märkliga tankar.
“Nämen titta, där har vi ju en Basic! Och Nalle Puh, dig hade vi här. Gul kant, hockeymålvakt, hm… Där! Och nu ska vi se, smutsgrön, smutsgrön, smutsgrön… Yesss!” och så vidare.
Sjukdomsinsikten slår en inte förrän hustrun tittar in genom dörren och frågar:
“Har du varit här sedan…”, och man avbryter:
“Det gör sig inte SJÄLV, SERRU!”, med sin mest sinnessjuka röst – och en skvätt fradga skummandes i mungipan.
Jag är ju inte riktigt frisk i huvudet, tänker man. Och sedan tänker man att “…detta måste jag blogga om” och då borde väl diagnosen vara underskriven och klar?
Tack så mycket, doktorn, men nu måste jag dra mig, tyvärr.
Jag har inte ens börjat med de svarta.