Sitter just nu i ett avskilt hörn på Landvetters flygplats. Jag lyckade sta mig hit trots en märklig bussresa. Ska inte trötta ut dig med alla underliga saker som hände, bara nlja mig med att konstatera att det är en märklig känsla att ha en person som sitter och fräser svordomar och könsord oavbrutet under 20 minuters tid. Strax bakom, såpass nära att jag nästan kunde känna hur saliven landade på min axel.

Just nu sysslar jag med följande (hurra för mobilt bredband och en MacBook Pro med inbyggd webbkamera!):

Ser väskor bli misshandlade av Novias personal.

Dricker kaffe…

…och äter en smörgås.

Men nu måste vi tyvärr stänga avdelningen för värdelöst vetande. Go to gate, typ.

Imorgon åker jag till Chicago. Jag är incheckad och klar, så nu börjar jag faktiskt inse att jag kanske kommer iväg, trots allt.

Kunde inte låta bli att slänga upp en ny header när jag hittade den här bilden på en sån där fotodelningstjänst. Titta noga, så ser du att det står “SOX WIN” i skyskrapornas fönster. Bilden är tagen 2005, samma kväll som Chicago White Sox vann World Series i baseball.

Nu ska jag packa färdigt min väska, och imorgon förmiddag tar jag bussen till Landvetter. Men tro inte att det blir tyst här på bloggen! Jag återkommer, var så säker.

Då sitter man här igen. Fast denna gången heter båten Stena Jutlandica, och passagerarskaran har förändrats en aning. Barnfamiljerna har ersatts av ungdomar med en varierande grad av alkoholtörst.

Fast alla barnfamiljer är inte borta. Plötsligt hör jag en liten röst strax intill:

“Hej, Stellan!”

Det är Duracell-killen, en av grabbarna i fotbollslaget som jag tränar. Behöver jag säga att han är den som springer allra mest? Han och hans genomtrevliga familj sitter två bord bort, de har tagit sig en liten minisemester i Fredrikshavn och hunnit med både badhotellet, Skagen och diverse annat.

Nu står grabbarna (jag har även varit tränare för storebror, faktiskt) och hoppar i väntan på att få mata enarmade banditer med föräldrarnas slantar.

Stor båt, liten värld. Ett trevligt avbrott, men nu måste jag jobba. En handfull artiklar ska skrivas. Det är mitt beting, och innan de är klara får jag ingen mat. Det har jag bestämt, och om jag inte lyder mig så måste jag tyvärr bestraffa mig. Och det vill jag inte.