Dr. Robert Crade, mannen som utvecklade sportdrycken Gatorade, och som därmed skapade en helt ny kategori i dryckesbranschen, har avlidit. Hans njurar klappade ihop, och då är det förstås frestande att dra parallelle till den käre (?) Dr. Robert C. Atkins, vars död påstås ha orsakats av en hjärtinfarkt.
Påstås, skriver jag, eftersom detta absolut inte är klarlagt. Atkins änka vägrar nämligen lämna ifrån sig obduktionsprotokollet.
Och Dr. Crade, då? Har han gattårejdat ihjäl sig?
Nä, jag tror faktiskt inte det. Han dog vid 80 års ålder och därmed knappast i förtid.
Historien bakom Gatorade är dock lite intressant. Allt började med att Dr. Crade fick en fråga från coachen för football-laget vid universitetet i Florida, där han jobbade.
“Doktorn, varför kissar inte spelarna efter matcherna?”
Dr. Crade började forska i saken och kom fram till att spelarna kunde tappa upp till åtta kg av sin vikt under de tre timmar matchen spelades (i Floridas stekande sol, kanske ska tilläggas). 90-95 procent av detta var vätska. Mest vatten, men också salter och mineraler, något de flesta känner till numera.
Crade och hans medarbetare började klura på en dryck som kunde ersätta västkeförusten. Detta var under första halvan av 60-talet, och den facila summan av 43 dollar investerades i utrustning för ändamålet.
Resultatet blev fiasko.
“Det smakade ungefär som toalettrengöringsmedel”, säger Dana Shires, en av forskarna i teamet, till AP. Och Dr. Cade själv har beskrivit den första provsmakningen så här:
“Jag kolkade i mig och sedan spydde jag.”
Så det vara bara att återgå till labbet. Man mixtrade med smaken och fick till slut fram något drickbart. Drycken fick namnet Gatorade efter football-laget Gators, och från början fanns aldrig någon tanke på en lansering för den breda allmänheten. Men när Gators började använda drycken, och vann match efter match – ofta genom större uthållighet under andra halvan, blev publiciteten enorm.
Laget vann Orange Bowl, college-lagens motsvarighet till Super Bowl, 1967. Coachen för motståndarlaget, Georgia Tech, konstaterade efter matchen att “…vi hade inte Gatorade…det var den stora skillnaden.”
Under 2006 stod Gatorade, som idag ägs av Pepsi, för svindlande 81 procent av en marknad som omsatte svindlande 7,5 miljarder USD. Dr. Crade tecknade tidigt ett reklamavtal med den dåvarande tillverkaren, Stokely-Van Camp, men när drycken började sälja bra ville universitetet ha en del av kakan. Cade vägrade först, men efter förhandlingar och rättegångar träffades en överenskommelse om att dela intänkterna. Fram till idag har universitetet dragit in 150 miljoner dollar i royalties, på senare år över 12 miljoner dollar per år. Och Dr Cade dog knappast utfattig, han heller.
Själv minns jag tydligt sportdryckernas entré i Sverige nån gång i slutet på 70-talet. En påse pulver som kom med serietidningen Buster. Pripps Sport, eller hette det kanske Pripps Plus? Men när man sedan fick syn på Gatorade i affären, fattade man direkt att detta var “The real thing.”
Fotbollsklubben satsade dock på svenska grejer, och vi klunkade i oss litervis med Pripps Sport under matcher och träningar. Kan inte påstå att vi sopade banan med motståndarna på grund av detta, men de drack väl sportdryck de med, kantänka.
Själv spydde jag bara en gång, och det var under en träning. Vi avslutade med ökända “Idioten” en konditionsövning som kan varieras i oändlighet, men som egentligen bara går ut på att man springer skiten ur sig.
På sista rakan, diagonalt över planen, hade jag och lagets målvakt, en jättelång kille som kallades Plutten, hängt av resten av laget. Vi låg sida vid sida, båda fast beslutna om att vara först i mål. Jag tror det blev oavgjort, och när jag satte mig ner för att pusta ut, kräktes jag helt oväntat i gräset. Lite grand sådär som Zidane innan den där straffen i VM, ni vet. Jag mådde som en prins, men förmodligen var det lite för mycket i magsäcken. Sportdryck, antagligen.