Det pågår en stalinistisk utrensning på mitt kontor. Och plötsligt står jag inför ett riktigt 90-talsproblem.

Jag började jobba som journalist 1995, och sedan dess har jag sparat allt jag fått publicerat. På senare år mest i digitalt format, men jag har fortfarande ansenliga mängder döda träd på lagret…

Det känns så fruktansvärt mossigt, men samtidigt är det lite svårt att bara skicka av alltihop. En viss affektion finns det. Eller för att citera En djefla man (speaking about his book collection):

“Mina bäääbisar!”

Förstå att detta handlar om tiden då man inte kunde hitta allt på nätet. Om jag dumpar hela rasket är det inte säkert att jag någonsin kommer att kunna få fram det igen. Att googla fram gamla artiklar från tidningar som i vissa fall inte ens finns längre, till exempel Månadens Affärer, lär inte vara så enkelt.

Å andra sidan: när hände det senast att jag ville läsa en gammal artikel från nittonhundranitti-nånting?

Å tredje sidan: om jag gör mig av med mina bäääbisar, då kan man ge sig blanka katten på att jag plötsligt måste ha den där artikeln om ekologiska kycklingar i södra England, som jag skrev till tidskriften Fjäderfä 1998.

Life is a bitch sometimes.