Blev just uppringd av en säljare från Eniro. Jag kunde se henne framför mig nästan, i gula kläder och med en liten luva på huvudet. 

“Vi vet var!”

Nä, det sa hon aldrig. Däremot berättade hon att det numera kostar 595 kronor att överhuvudtaget finnas med i Eniros kataloger och databas på nätet. Det är visserligen inte mycket pengar. Men för att finnas med i en telefonkatalog som ingen vill ha och ingen läser, eller på en rörig sajt där man inget hittar, så är det ren och skär stöld. Jag tackade nej, som en ren principsak. 

Säljaren var mycket duktig, pedagogisk, tålmodig och svarade artigt på alla mina frågor. Själv försökte jag, på ett så trevligt sätt jag kunde, förklara att det är uteslutet för mig att betala för att finnas med hos Eniro, eftersom jag vet att ingen av mina abonnenter letat upp mig den vägen. 

Men allvarligt talat: detta måste vara det största strategiska misstaget i Eniros historia. Jag har inget emot att betala för saker på nätet – tvärtom, jag lever ju på att ta betalt för saker på nätet! Men Eniro marknadsför sig som en söktjänst. Supersök, till och med. Att ta betalt av de som vill finnas med där,och därmed begränsa indexeringen och sökresultaten till de betalningsvilliga, måste vara kommersiellt självmord på längre sikt. 

Hitta.se har kört om Eniro för länge sedan, och Eniros 595 kronor är förmodligen det som permanent placerar bolaget under nedflyttningsstrecket. 

Tack för ordet, kamrater.

Imorgon öppnar bokmässan. Och vad passar då bättre än att Stellan bjuder på sina subjektiva synpunkter avseende en bok som lanseras i samband med nämnda mässa?

Och vad passar väl bättre än att denna bok är en bok av Göteborgs krogkung – självaste Leif Mannerström?

Nä, just det. 

Mannerströms Skaldjur heter boken, och det är en klockren varudeklaration. Boken är nämligen lika bastant som krögaren själv, och till brädden fylld med recept där musslan, räkan, krabban, hummern, ostronet och kräftan spelar huvudrollen. 

Boken inleds med en anekdot om hur Mannerström själv, som mycket ung kökspojke på 50-talet fick servera en korg med skaldjur till självaste Sophia Loren. Och hur bilden på den glädjestrålande sexsymbolen kablades ut över världen – mest på grund av att Sophia Loren inte rakat sina armhålor. 

På samma sätt inleds varje recept med en kort liten snutt där Mannerström berättar något om råvaran eller rätten, ibland på ett riktigt underhållande vis. Mängden recept och överdådiga bilder kan göra en lite matt, men samtidigt blir man väldigt sugen när man läser recepten, som sträcker sig från en enkel omelett eller toast till mer komplicerade grejer som sushi och skaldjursaladåber. 

Det är en pampig och vacker bok, min största invändning är egentligen att texterna borde redigerats betydligt mer. Enkla knep som att byta ut 95 procent av bokens hundratals utropstecken mot de punkter som borde stått där, hade gjort susen. Det slarviga språket drar faktiskt ned intrycket en hel del, men för den sakens skull avstår jag inte från att rekommendera boken. 

Ett litet förbehåll till har jag dock, och det består av prislappen, som enligt förlaget Prisma rekommenderas ligga på cirka 400 kronor. Det är lite väl häftigt, om man frågar mig.

Trots att SJ sölar vid ankomsten till Jôtet, hinner jag in på Pressbyrån och köpa en apelsin-Pucko.
Korkar upp.
Går mot bussen.
Tar en klunk.
Stannar upp.
Tittar på flaskan.
Jag är helt övertygad om att jag tagit fel flaska i brådskan, för detta smakar exakt som vanlig Pucko. Men nej – etiketten är mönstrad som ett apelsinskal.
Bussen ska strax gå. Jag sveper resten och då, plötsligt, känner jag en svag antydan till apelsinsmak.
Jag börjar nästan undra om Arla sneglat på det klassiska receptet till finsk fruktbål: fyra helor Koskenkorva och ett stänk citron…