Har man sagt A, får man säga Ullared

Råkade hinta i en diskussion på Bloggy om att jag hade en rövarhistoria om Ullared på lager. Anna Toss var på hugget, och nu känner jag att jag måste leverera. 

Historien är självklart helt sann, ända ned till minsta skjortknapp, och utspelar sig under min korta men intensiva sejour som anställd vid en grossistfirma för herrkläder i Helsingborg. Det är tidigt 90-tal och företaget ifråga håller sig flytande genom att kränga stora volymer av gubbabyxor till bland annat en rad OBS-varuhus i Stockholmsområdet. Men hos ägarparet (jag är ensam anställd) finns drömmar om att etablera sig som ett riktigt modeföretag. 

Detta utspelar sig innan alla de svenska tekoföretagen etablerat egna inköpsbolag i Asien, och kontakten med fabrikerna sköts istället via agenter. Tack vare agenterna har det lilla Helsingborgsföretaget möjlighet att “haka på” beställningar som läggs av stora bjässar som Gulins och KappAhl, men få produkten levererad med in egen etikett. I bästa fall kan man dessutom klämma fram en helt egen idé som man lyckas sälja in i tillräckligt många exemplar för att fabrikerna i Indien, Bangladesh eller Kina ska åta sig uppdraget. 

Som till exempel Inkaskjortan. 

Om jag inte minns fel, var mönstret en cirka fem centimeter bred rand med ett sicksack-mönster i svart och vitt som löpte på tvären över skjortan. Skjortan fanns i två varianter, en blå och en orange. Den var faktiskt snygg, och även kunderna gillade den. Det är över femton år sedan, och jag kan ha fel, men jag vill minnas att det såldes in närmare tusen skjortor, vilket var mycket för företaget. Inkaskjortan var ett glädjeämne – höstkollektionens stora succé. 

Ända tills leveransen kom. 

Då var nämligen allt fel. Det mest påtagliga var att ränderna löpte på längden istället för tvären. Den tuffa skjortan hade blivit en pyjamasjacka. Dessutom var både trycket och “varan”, som branschfolket brukar kalla själva tyget, av usel kvalitet. Känslan var inte i närheten av det som visats upp vid införsäljningen ett halvår tidigare. Vid tvättning krympte skjortan kraftigt och trycket bleknade. 

Det var en total katastrof. Handlingsalternativen var dock inte särskilt många, och skjortorna skickades ut enligt beställningarna medan en dialog togs upp med agenten om nedsättning av det pris som fakturerats. 

Det dröjde inte länge förrän reklamationerna vällde in. Bland annat en från ett varuhus i Umeå, som jag minns mycket tydligt än idag. Skjortan måste ha tvättats i minst 90 grader, för den såg ut som ett plagg för ett barn eller en större docka. Den var pytteliten och tyget kändes som om det varit tovat. 

Chefen arbetade som ett djur med att få sålt in skjortorna till andra kunder. Priset sattes ned, skjortorna reklamerades ännu en gång och såldes igen till en ny kund till ett ännu lägre pris. 

Fram mot jul, när man normalt sett ska vara färdig med införsäljningen av vårkollektionen, utgjorde inkaskjortorna fortfarande en stor plump i protokollet. Flera hundra skjortor låg på lagret, och en grådaskig decemberförmiddag när vi tog en fikapaus drog chefen en djup suck och konstaterade: 

“Nu finns det bara en sak kvar att göra.”

“Jaha?”, svarade jag, och förväntade mig ett svar i stil med att skjortorna skulle dumpas i Öresund eller något liknande. 

“Jag får åka till Ullared.”

En halvtimme senare hade vi fyllt bagaget på hans Mercedes med inkaskjortor. Senare samma dag kom han tillbaka. Bagaget var tomt, och vi såg aldrig mer av skjortorna. Inköparna på Gekås i Ullared fick köpa skjortorna för en spottstyver och sålde sannolikt slut partiet snabbare än en gris blinkar. 

Den här lilla anekdoten kan du fundera på innan du åker till Ullared för att handla kläder. Men jag ska samtidigt erkänna att ett av mina absoluta favoritplagg – en huvtröja från Umbro – är inköpt i det halländska shoppingparadiset för en relativt blygsam penning.

One thought on “Har man sagt A, får man säga Ullared”

  1. Mycket intressant! Och tänktvärt.
    Jag har bara varit där en gång, en avstickare på husbilssemester, och då var jag specifikt på jakt efter träningskläder eftersom jag inte är så förtjust i tanken på att lägga dyra pengar på kläder som jag bara ska svettas i. Linnet jag köpte är fortfarande en favorit, 7 år senare, men byxorna har jag fått laga många gånger. De var nog mer eller mindre dumpade…

    Malins senaste bloggpost..Vi är många som tycker lika

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *