Tittar på Matakuten från ett annat perspektiv idag. Eftersom jag på lediga stunder (alltför få, men det ska nog gå ändå) läser en kurs i organisationsteori på Mittuniversitetet, tycker jag det är mycket intressant att se hur de tre kockarna leder arbetet i sina kök. 

De kommer som nya och okända chefer in i en ny miljö, och har varsin metod.

• Melker Andersson kör buffelstilen. Han pushar och pressar, ställer krav och trycker på uppifrån. Han är aggressiv, och får inte med sig vare sig personal eller elever. Hans kontrovers med eleven som hade kepsen på i klassrummet får honom att framstå som en grinig gubbe. Det blir en kamp i motvind, och även om hans intentioner är goda, tror jag att det han lyckas uppnå snabbt försvinner i glömska så fort han åkt därifrån med sin mördarväska, som köksföreståndaren kallar väskan där han förvarar sina knivar. 
• Carola har visioner. Hon är en idealist som är smått besatt av sina idéer, men även hon kämpar i uppförsbacke eftersom hon inte riktigt har den pragmatism som krävs. Hennes perspektiv kommer också uppifrån, eftersom hon anser sig ha ett slags högre mål. 
• Paul har börjat underifrån. Även han ställer krav och trycker på, samtidigt som han också har höga ideal och visioner. Han har satsat på att få med sig både elever och personalen i köket. Lyssnar på elevernas önskemål och synpunkter, och lyfter fram personalens olika styrkor. Hans entusiasm och glöd smittar av sig, och även den motvilliga föreståndaren i köket har han lyckats få med sig. 

Ni kan ju fundera på vilken ledarstil jag tror mest på.