Häromdagen skrev jag om energidrycken TaHiro, som jag kallade för en bluff, eftersom den säljs till ett rövarpris trots att det inte finns någon forskning som stöder de hälsopåståenden som tillverkaren gör.
Men nu ska jag skriva några rader om en annan bluffdryck. Och i ärlighetens namn så framstår TaHiro i sammanhanget mest som en liten snattare i skuggan av en erfaren bankrånare när den jämförs med drycken Xango, en dryck som Läkemedelsverket nu enligt Aftonbladet beslutat att granska.
Läkemedelsverket måste till och med granska den enligt lag, eftersom de effekter som säljarna påstår att Xango har, gör att den juridiskt är att betrakta som ett läkemedel. Marknadsföringen är illegal, helt enkelt.
Xango är gjord av juice från frukten mangostan, och troligen helt ofarlig att dricka. Men den säljs till hutlösa priser (långt mer än TaHiro) och med argument om att den har effekt på sjukdomar som cancer, allergi, smärta, parasiter, virus och svamp.
Xango säljs genom så kallad nätverksförsäljning och säljkåren peppas med möten runt om i Sverige och andra länder. Nya säljare lockas med löften om stora förtjänster, men enligt den gamla kedjebrevsprincipen är det oftast folket uppe i toppen som tjänar mest.
Och hur är det med Aloe verajiucen som också säljs på home-partyn? Den påstås vara undergörande. Bra mot/för allt.
Svindyr dessutom. Att Aloe vera är bra utvärtes må så vara. Det kan man lätt kolla genom att använda saften ett blad från krukväxten när man bränt sig. Men att klunka i sig dagligen något som påstås vara kraftfullt. Kan det vara bra, tro?
Vilka biverkningar har det? Förutom slankig plånbok, förstås.
Finns det granskningar överhuvudtaget?