Den långa resan från Stansted till lilla Alnwick gick egentligen oförskämt bra. Det första verkliga problemet uppstod egentligen när vi kom fram till vårt lilla hus på Hotspur Street (perfekt för ett Tottenham-fan som mig!).
Efter att vi lastat in vår packning i huset, kör jag för att parkera bilen. Strosar tillbaka, men när jag ska öppna dörren är den låst. Jag knackar.
Hör att det rasslar och grejas febrilt på insidan. Men dörren öppnas inte. Jag tänker att de kanske grejar med något annat och knackar igen.
”JajaJAA!”, hörs det från insidan. Något irriterat, kan tilläggas. Jag förstår att allt inte funkar klanderfritt och försöker hjälpa till med glada tillrop. Men nej.
”DET GÅR INTE!”, vrålar IT-mamman från insidan, rösten sprakande av stress. Paniken kommer krypande, och jag försöker komma ihåg hur mekanismen ser ut på insidan av de där konstiga engelska låsen. Men det är helt blankt. Så jag kommer på den smarta idén att langa ut nyckeln genom fönstret.
”HUR ÖPPNAR MAN DET DÅ?” IT-mamman är nu i upplösningstillstånd. Även jag börjar känna mig rejält nervös. Till slut åker fönstret upp och jag får nyckeln. Mixtrar med låset länge och väl, men det händer inte ett skit. Det är tvärstopp.
Detta är verkligen typiskt. Såna här saker händer alltid mig. På baksidan finns bara en pytteliten trädgård som slutar med Alnwicks gamla, fyra meter höga stadsmur. Charmigt och pittoreskt, men suger fett ur inbrottssynpunkt. Lika fett suger bottenvåningens enda fönster mot framsidan. Kan endast forceras genom att man kryper in. Genom den övre delen. Cirka 180 cm över gatunivån.
”Look, Sybil! Someone’s climbing in through the window at number twelve!”
Nä, jag får hitta på nåt annat.
Så jag ger upp och ringer snälla hyresvärden, Mrs. Sweeney. Inget svar, jag får bara en telefonsvarare. Ringer igen och talar in ett panikslaget meddelande om att vi inte kan komma in.
Argh. Vad göra nu? Jag är utelåst, familjen är innelåst.
”Du får knacka på hos grannen!”, tjuter IT-mamman genom dörren. ”De kanske vet, eller så kan du klättra över muren från deras trädgård, den är lägre.”
Jag knackar på, och till min lycka hör jag rörelse där inne. Döm om min förvåning när sergeant Lewis (kommissarie Morses assistent, ni vet) öppnar dörren. Nej okej, det är förstås inte han. Men han är lik och talar med samma störtsköna nordengelska dialekt.
Jag förklarar min situation. Sergeant Lewis river sig i huvudet, mixtrar med nyckeln och låset, men går bet även han. Till slut går han och tittar på insidan av sin egen dörr. Han kommer tillbaka och frågar försynt om det kan vara så att den lilla mojängen bredvid vredet är upptryckt. Då kommer jag plötsligt ihåg hur mekanismen ser ut och instruerar IT-mamman genom dörren.
Plopp! Där glider dörren upp. Phew!
IT-mamman förklarar att hon gjort allt hon kunnat komma på med den lilla knappen, vridit och skruvat, men tanken på att den skulle tryckas uppåt eller nedåt infann sig helt enkelt inte.
Sergeant Lewis är förstås idel brittisk artighet och försäkrar att det bara var ett rent nöje att hjälpa till. Han frågar var vi kommer ifrån, och när vi nämner Sverige, skiner han upp.
”My granddad was from Sweden”, säger han glatt. Sedär – världen är liten. Sgt Lewis vet inte ett smack om morfadern, som dog innan han själv föddes, men jag bryr mig inte så mycket just nu. Jag är bara lycklig över att få komma in i värmen. Och kunna ringa snälla hyresvärden igen och säga att problemet är löst. Av kommissarie Morses närmaste man.