Minns inte vem det var, men här kommer i alla fall ett:

Imorse skulle jag ge Legolas hans ryggsäck när ha skulle gå till skolbussen.

Den var tung.

“Oj, vad har du i…”, hann jag fråga medan jag tittade ned i ryggan.

“Kulor!”, svarade vi unisont.

Kulspel är för alla föräldrar omgärdat med stor romantik. Gulligt, härligt, rosenkindade barn som är utomhus och tävlar med varann på skolgårdar där vinterns sand och grus ännu inte sopats bort.

Men jag har varit med ett tag nu. Så jag vet att det är djungelns lag som råder på kulbanan. Många gånger har jag tröstat mina förtvivlade killar sedan de spelat  bort massor av kulor, eller kanske bara en enda – men den allra finaste de hade. Jag har ju förresten spelat själv också, även om det är ett tag sedan.

Så min respons på kulfyndet i ryggsäcken blir en välmenande förmaning till nioåringen:

“Var nu schysst mot de mindre barnen. Spela inte av dem allt de har, okej?”

“Jag vet”, svarar Legolas, och tillägger att det faktiskt numera finns en regel som säger att barnen i förskoleklassen – nollorna, som de kallas – inte får ha med sig mer än max 20 kulor.

Det är en bra regel. Visserligen är de då garanterat kulfria när de kommer hem, men i bästa fall har de några kvar att ta med sig imorgon.