Varenda skämskudde har gått varm i de sociala medierna över beskedet om att Rolling Stones blir Dressmans nya galjonsfigurer.

Här bakom min skämskudde kan jag meddela (med en tyst och viskande röst) att jag äger ett flertal klädesplagg som inhandlats hos den norskägda kedjan. De flesta av dessa härstammar från tiden då min vikt var uppe och snuddade vid 90-strecket.

Eftersom Dressman tycks vara den enda leverantör som insett att merparten av alla svenska män över sisådär 28 bast lider av klinisk övervikt, eller rentav fetma, så var det egentligen inte så att jag valde att köpa kläder på Dressman.

Det enda alternativet var ju Nisses herrmode, och där går liksom gränsen.

Numera börjar min vikt närma sig 80 kg. Målet är 75 innan midsommar. Och jag är inte längre tvungen att gå till Dressman för att köpa kläder som åtminstone ser ut att vara formgivna efter millennieskiftet.

Men jag tycker ändå att äktenskapet mellan Stones och Dressman känns fullständigt självklart. Och till alla er som ojat er över att detta blir dödsstöten för Jagger & Co: det var min första reaktion också. Men sedan tänkte jag 10 sekunder till, och insåg att detta är The Perfect Match.

En träff mitt i kalaskulan. På en målgrupp där livet handlar med om Webergrill och bag in box än om sex, drugs and rock’n roll.

Och nej, jag gillar inte Rolling Stones.