Gårdagens fest blev mycket lyckad. Såpass lyckad att jag först nu orkat sparka igång min dator för att blogga en liten smula.
Lillasyster höll roligt tal, svägerskans dotter (som tyvärr inte var närvarande) hade skrivit en fantastisk text till TV-dansbandet Lennartz låt Sandras sång, som svägerskan och hennes make framförde med bravur.
Den strof från låten som satt sig i mitt huvud lyder som följer:
“Oooh-oh-oh-oh Stellan – tycker att vi festar allt för sällan.”
Huvet på spiken, sa Bull.
Även IT-mamman och jag hade planerat vissa överraskningar, bland annat schlagerspektaklet Andra Chansen, som i vår tappning blev en slags skön pyttipanna av allsång, karaoke (du som saknar inspiration till partyt – kolla in karaoke.nu) och gamla schlagerdängor som Vindarna viskar mitt namn, Tusen och en natt, Lyssna till ditt hjärta och Symfonin.
Puben i källaren var välbesökt, och vi lyckades undvika tillbud trots dart-tavlans aningen riskfyllda placering precis vid pubens entré. Sedan fick den slitna parketten i vårt vardagsrum en omgång när discot rullade igång.
Nån gång vid halv fyra-snåret törnade vi in, och imorse for man inte precis upp ur sängen. Våra snälla nattgäster hjälpte oss att röja undan det värsta, och vi har gått och donat en del under dagen. Men det finns fortfarande saker kvar att ta itu med. En tur till återvinningen, till exempel:
Ytterligare en överraskning fick vi idag, när IT-mamman plötsligt utropade från kylskåpet: “Men vad är detta?”
Det var två stora tapasfat med med grillad chorizo och Jarlsberg. Dom fick gästerna aldrig smaka.
