Spotify tycker jag borde gilla den svenska pudelrockgruppen Europe. Och det ska erkännas – jag har lyssnat en hel del på dem i mina dagar. Har också gått i samma klass som Joey Tempests kusin, fast det är nog inte så hög wow-faktor på det.

Nästan högre wow-faktor på det faktum att jag för ett antal åt sedan vann en signerad utgåva av Europes senaste riktiga album i en tävling i P3:s Morgonpasset. Uppgiften var att hitta på riktigt hårdrockiga artistnamn till programledarna, varav Carina Berg var den ena. Minns inte vad den andre killen hette, men jag minns att mitt förslag på artistnamn till Carina var Candy Foxx. Det är jag rätt nöjd med, och jag vann ju skivan. 

Just nu fick jag i alla för mig att följa Spotifys rekommendation och vältra mig i lite pudelrock. Låtarna rullar fram: Final Countdown, Carrie, Rock the Night och… Seven Doors Hotel. 

Och plötsligt sitter jag i en tidsmaskin. Jag har nog inte hört låten på 20 år, men nu för den mig tillbaka. 

Det är den 23 augusti 1983. Jag är femton år och befinner mig i Ellösparken, ett av traktens mest aktiva nöjesställen för oss under 20. Min kompis Majoren (han är faktiskt major idag) fyller femton. Dagen till ära är han något mer berusad än han borde vara, och vi lyckas begrava honom i en lövhög, prydd av en tom ölburk på toppen, utan att han märker något. Inte förrän Jaffa skriker “Det brinner!” Då sätter han sig upp, löven yr omkring honom och ölburken rullar iväg med ihåligt ljud. 

Vi skrattar så vi nästan kiknar. 

Nån timme senare står Europe på scenen. Året innan har de vunnit Rock-SM och nu är Joey och hans kompisar glödheta. Jag har varit på många konserter i Parken innan, men detta är något alldeles speciellt.

Europes show är så frän, med ljus och pyroteknik. Joey Tempest är hur cool som helst när han slänger med sitt permanentade hår och mickstativet. Hans röst bär, klar och stark över det mullrande kompet, som eld i den mörka natten. 

När de kör Seven Doors Hotel står vartenda hårstrå på min kropp i givakt. Jag är som hypnotiserad. Fram till den punkten har alla mina drömmar handlat om fotboll, men den där augustikvällen tänds en ny dröm i mitt inre. Kort därefter blir jag tillfrågad om jag vill vara med och sjunga i polarnas band, och svaret var självklart. 

Jag blev varken fotbollsproffs eller rockstjärna, men när jag hör låten igen minns jag den där kvällen.

Kristallklart.