I lördags var jag i Trollh’ttan och hämtade Magic och två av hans kompisar från skate- och musikfestivaljippot Junkfest. På vägen hem i bilen kom vi av någon anledning att prata om dagligvarubutiker. Magic frågade om jag trodde att det någonsin skulle byggas en butik i villaområdet där vi bor, och jag svarade at det inte är särskilt troligt, eftersom kundunderlaget är för litet och så vidare.

“Men det har varit prat om en butik borta vid gymnasieskolan. Lidl ville öppna en affär där”, tillade jag.

“Whoa!”, hojtade alla tre fjortonåringarna i kör. Och fortsatte:

“Det vore fett najs!”

“Lidl e typ bästa affären!”

“A, typ.”

“Dom har iste! För 8,50.”

“Lidl e typ bäst.”

“Netto e  rätt ok också.”

“A, Netto e också bra.”

Där nånstans gled diskussionen över på något annat och jag lyckades avhålla mig från visa min munterhet över deras entusiasm. I min värld är Lidl typ INTE den bästa kedjan. Tvärtom brukar jag hävda att den överdrivna prisfixeringen i livsmedelshandeln utgör ett problem för både djur, människor och miljö. Någon måste betala i slutändan. Den typen av logik är troligen förspilld på tonåringar som vet exakt var de ska köpa billigaste energidrycken och hur man ska lirka till sig saker gratis.

Det är nästa föräldrageneration. Om tio-femton år kommer de att handla betydligt mer än energidryck. Jag hoppas att de kommit till insikt om vissa saker innan dess.