Mats-Eric Nilsson är aktuell med en ny bok. Denna gång har han samarbetat med SvD-kollegan Henrik Ennart, och resultatet har fått namnet “Döden i grytan.” Boken har utlöst häftig kritik från branschorganisationen LI, en kritik som framförs i ett tonläge som gör mig lite förvånad.
Jag ska börja med att konstatera att jag inte läst boken. Det måste jag givetvis göra.
Däremot har jag läst Mats-Erics “Den Hemliga Kocken” – en bok som jag fann mycket intressant ur flera synvinklar. Boken innehöll några pinsamma faktafel men var på det hela taget ett hyggligt journalistiskt hantverk med en tydlig och konsekvent vinkel. Den skapade en debatt som fick positiva återverkningar på flera plan, bland annat genom att svenska livsmedelsföretag började rensa rejält bland de tillsatser man rutinmässigt stoppat i sina produkter.
Företagen i branschen har läst boken, insett att den sätter fingret på något som är viktigt för svenska folket, och tagit till sig budskapet. Jag har väldigt svårt att se något dåligt i det. Jag vet att Mats-Eric Nilsson är ett rött skynke för många i livsmedelsbranschen. Även jag tycker att han går lite väl långt i sin sågning av livsmedelsindustrin och i romantiseringen av det småskaliga. Men jag är journalist själv, och starkt medveten om vikten av en tydlig vinkel om man vill nå fram med sitt budskap. Och i ärlighetens namn håller även jag med om stora delar av hans kritik.
Svenska folket håller definitivt med. Det är bara att titta på försäljningssiffror för exempelvis fryst färdigmat. De befinner sig i en störtloppsbacke utför. Så när LI går till frontalattack, bland annat genom konspirationsteorier där man ger sig på en rad respekterade journalister, tidningar och konsumentorganisationer, skjuter man sig i foten.
Den nystartade Livsmedelsbloggen är ett utmärkt initiativ, men om den ska ägnas åt den här sortens klappjakt (i nuläget handlar tre av tio blogginlägg om Mats-Eric Nilsson) kommer man knappast att uppnå det tänkta syftet.