Ja, du kanske tycker att jag tjatar om köttbullar. Det har varit några inlägg på det temat på sistone. Tjötar om köttbullar, änna.
Men efter att jag, under tung influens av min svåger Jonas, knåpat ihop det här receptet, har det blivit mycket köttbullar här i huset. Det har blivit en del av min repertoar.
Och förra veckan utspann sig följande konversation mellan mig och Mellisen (tidigare känd som Legolas):
“Var har du hittat det där receptet egentligen?”
“Det har jag knåpat ihop själv.”
“Ofta!”
“Ja, vadå, är det så konstigt?”
“Men du är ju typ ingen stjärnkock!”
Det var förstås någon form av komplimang, det där. Och uttrycket “ofta!” har du säkert hört. Om inte, kan jag informera att det används flitigt av tonåringar, och är sarkastiskt utrop som skulle kunna översättas: “Och det ska jag tro på?”
Idag blev det tjötbullar igen. Och då kläckte storebror Magic ur sig ännu en liten uppmuntran:
“När jag flyttar hemifrån vill jag ha det här receptet.”
Anledningen till att jag skryter så väldeliga är förstås att jag inte riktigt är bortskämd med goda vitsord från mina barn. Utom möjligen Magic. Så jag måste passa på att vältra mig lite medan jag har chansen…
Min värsta skämsmat är något helt annat. En produkt som jag för något eller några år sen lovade mig själv att aldrig mer köpa – ett löfte som jag lyckades hålla ända tills min lokala Coopbutik vräkte ut ett parti för 15 kr kilot.