Tag Archives: jul

Tonight, thank God, it’s them instead of you

Byns lokaltidning kändes mycket angelägen idag. Min gode vän Pelle, som numera titulerar sig Kröniketoken när han kommenterar något här på bloggen, hade en av sina regelbundna krönikor i bladet, och i dagens utgåva finns dessutom en annan krönika, som min svägerska författatat. Båda kändes mycket viktiga, särskilt efter en dag i febrig affluenza-jakt på julklappar, gran, pynt och annat.

Svägerskan skriver kärleksfullt om saknaden efter hennes och IT-mammans mormor, som gick bort i somras. Slutklämmen känns självklar, men ändå så sorgligt bortglömd: skänk en tanke till de äldre i jul! Alla har vi någon släkting som kommer att känna sig ensam, bortglömd eller ledsen. Jag har åtminstone en, och henne tänker jag hälsa på.

Pelles krönikor läser jag alltid med stort intresse, eftersom han brukar vältra sig vällustigt i nostalgi av en art som jag själv kan identifiera mig med till 98,7 procent.

Men dagens krönika är annorlunda. Visst fanns det ett inslag av nostalgi, som handlade om den klassiska välgörenhetsplattan “Do they know it’s Christmas?” Det var den första maxisingel jag köpt i hela mitt liv, och året därpå gjorde jag själv slarvsylta av Bruce Springsteens strof inför en idrottshall full av gymnasieelever.

Men Pelle använder den klassiska jullåten som språngbräda för att hoppa rakt ned i ett helvete som de flesta av oss aldrig ser. Jular som inte är lika tindrande som våra. Barn som får ta hand om sina föräldrar, leta upp deras spritgömmor och se till att de inte skadar sig själva, någon annan eller kanske barnet självt.

Pelle lirar på hemmaplan här. Hans jobb är att stötta de här barnen, och jag misstänker att han sett och hört saker som skulle fått mitt blod att frysa till is.

Själv sitter jag och ånkar (dialektalt uttryck för att gräma sig över något) på att jag lyckats köpa en rimmad julskinka, som till på köpet varit fryst. Tidigare idag har jag dessutom fått mitt årliga raseriutbrott, vilket alltid sammanfaller med att granen ska in i huset.

Nu snackar vi I-landsproblem av rang. Och när jag läser Pelles krönika, skäms jag över mig själv. Att gnälla över såna skitsaker.

Jag, som aldrig fått stryk i hela mitt liv.

Rånad

Nu har jag köp gran. Hittade efter idogt letande en som uppfyllda alla krav. Snygg, hyfsat symmetrisk och tät och inte så förbaskat hög.

“Der hår du hettat ett rektett praktäcksämplår!”, utropade försäljaren med värsta krämarsmajlet påkopplat.

“Ja, den är fin. Vi tar den”, svarade jag, efter att ha konsulterat Magic. Försäljaren tryckte med viss möda in åbäket i ett nät, och utropade sedan:

“Fämmhöndrafämmti kronärr vill jå hå för dänn.”

“Vasadu?”, svarade jag klentroget.

“Fämmhöndrafämmti!”

“Jahapp…”

Där ligger den: Snygg och prydlig, nätad och klar. Ska jag vända på klacken och gå? 550 spänn för en gran är ju väpnat rån! Man jag vet inte vad de andra försäljarna tar för sina granar, bara att priserna brukar skilja högst en femtilapp. Det är kartell i granskogen, nämligen. Första stället vi var på hade dessutom bara fula fyrametare kvar.

Så jag halar upp plånboken, betalar och hivar upp det dyrbara trädet på släpvagnen. Magic viskar storögt:

“Vad dyr den var!”

Han har just bevittnat ett rån, men tar det med upphöjt lugn. It’s the Christmas Spirit, I think.