Tag Archives: iphone

Jag har den

Jag utlovade ju lite mer blogg från gårdagens lur-kö. Och nu börjar till och med IT-mamman pressa mig. Hon har till och med skickat en bild:

dsc00369.JPG

T-shirten fick jag efter att jag handlat min efterlängtade telefon.

Och suttit på en liten hopfällbar pall i fem timmar.

Och lyssnat på Peter Siepens oupphörliga pladder om handklovar, bögar och regnbågsfärgade Apple-logotyper.

Och blivit blöt av regnet, som bara hjälpligt hölls ute av ponchon som jag fick av Telia.

Och läst ut en bok.

Och börjat på en ny.

Och ätit chips, äpple, korv, godis och diverse annat som Teliafolket delade ut.

Och så vidare.

Men det IT-mamman helst vill att jag ska berätta handlar om något helt annat. Som jag gjorde före kösittandet. Och efter.

Min jakt på en parkering i Göteborgs innerstad gick oväntat enkelt. Jag svängde raskt upp i P-huset City bakom Sheraton och parkerade containern. Mycket nöjd, eftersom det var ett sånt där parkeringshus där man drar bensinkortet vid infart, och sedan igen när man kör ut.

Jag visste ju inte hur länge jag skulle behöva parkeringen.

Vid pass 01.45, när jag skulle hämta bilen, möttes jag förstås av låsta portar. Parkeringshuset stängde klockan 00.00 – samtidigt som Telia öppnade sin butik – och var alltså egentligen det absolut sämsta stället i stan att parkera på.

Ja, det är ok. Du får kalla mig idiot. Faktum är att jag nog gjorde det ett par gånger själv där, i den fuktiga julinatten på Östra Larmgatan.

Men även idioter vill hem och sova när det är sent på natten. Så det var bara att bita i det sura äpplet och ringa vaktbolaget.

Slår numret.

Signal efter signal går fram, blandat med Nokias signal för lågt batteri: Bi-di-do.

Inget svar. Försöker igen.

Biip. Biip. Bi-di-do. Biip.

Ja, ni fattar…

Nu börjar ett stråk av paniik infinna sig. (Yes, paniik stavas med två ii. Åtminstone om man är utelåst fyra mil hemifrån mitt i natten med ett fallerande batteri.)

Försöker igen.

Biip. Biip. Bi-di-do. Biip.

Så plötsligt svarar någon, och jag hasplar ur mig mitt ärende så snabbt jag kan, medan Bi-di-do-signalerna duggar allt tätare.

“Ok, men då är jag där om en tio minuter”, säger vakten.

“Tack”, säger jag.

“Bi-di-do-döö”, säger telefonen och drar sin sista suck.

Då slår det mig att vakten aldrig frågade vilket parkeringshus jag stod vid.  Nu vidtar en stunds ängslig väntan, men vakten dyker upp som utlovat. Han ska förstås ha betalt. I kontanter. Så jag får jogga en sväng och hämta cash innan jag kan krypa in i bilvärmen.

600 spänn fattigare. Eller ja, 600 spänn fattigare än vad jag tänkt. Eller kanske inte, för jag avstod ju faktiskt från att köpa den där sladdlösa borrmaskinen på Bauhaus som jag tittade på på vägen in till stan.

Allt beror ju på hur man räknar.