Jag inledde som sagt dagen med ett litet arbetspass på vår badplats. Väl hemkommen satte jag mig för att hjälpa IT-mamman med lite digitala saker, men jag slår huvudet i väggen hela tiden. Innan jag kommer vidare, måste jag få viss info från Surftown. Och det brukar inte gå så snabbt. 

Så nu bloggar jag istället.

Från min dator, och då kan jag ju plötsligt bjussa på lite bilder! Som den här, till exempel:

Ser det gott ut? Det var det.
Firren på min hemmagjorda mobilgrill (gjord av en kasserad stekpanna och en bit stålnät) är Legolas första egenhändigt fångade, som han lyckades snärja på ett lite ovanligt sätt. På något vis lyckades han nämligen trassla in sin dörjlina i utombordarens propeller. När jag skulle skära loss linan, för att hindra den från att snurra in sig ytterligare, greps jag av en oväntad snålhet. Istället för att låta linan sjunka till botten, med krokar och sänke, gjorde jag mig besväret att hala upp den.

Och minsann! Där satt den. Kanske den minsta makrill jag sett, men ändå – det blev vårt enda byte för dagen.

Legolas var enormt stolt över sin fångst, och mitt försiktiga förslag om att släppa tillbaka makrillen ratades resolut. Så påföljande förmiddag riggade jag grillen och la på den lilla fisken. Men glöden ville bli riktigt varm, och jag kände tydligt att fisken inte var genomstekt. Vi skrapade lite på ytan och smakade, sedan föreslog jag att vi kanske skulle ge resten till fåglarna.

Då blev Legolas helt knäckt.”Det är ju min första fisk!”, snyftade han. “Jag vill att den ska ätas upp.”

Till saken hör att Legolas själv inte är särskilt förtjust i makrill (heller), så uttalandet var indirekt adresserat till mig och Magic. Bara en sak att göra: sätta fyr på grillen igen, och inte snåla med bränsle denna gången. För säkerhets skull lade jag på makrillen medan elden fortfarande brann, så att vi inte skulle gå miste om någon värme. 

Och si – det blev förbaskat gott. Den måltiden snuvade vi fåglarna på. De fick bara benen att slåss om.