Äntligen har jag provat Helenas jätteroliga morotsbiffar. Jag följde Helenas recept ganska slaviskt, med undantag för kikärtsmjölet som jag inte lyckats få tag på, och som jag istället bytte mot sojamjöl. Det funkade absolut.  Ta-da:

(Ursäkta kvalitén, men det är förstås en mobilbild.)

De blev svingoda, trots att jag fegade lite med kryddorna. Serverade med couscous och turkisk yoghurt. Lilla Larsson rensade tallriken, IT-mamman ropade att det var jättegott, och Magic mumsade på han med. 

Men Legolas… 

Han sprang ideligen från bordet och skulle fixa diverse saker, gå på toa och lite allt möjligt. Det brukar bara betyda en sak, nämligen att han bestämt sig för att han inte gillar maten på tallriken. Och det har inget med smak eller konsistens att göra, utan är till hundra procent mentalt. Så det blev ett minibråk, som slutade med att han uppfyllde minimikriteriet: en tugga. Tråkigt, men jag hoppas han växer ifrån det. 

En annan intressant upptäckt som jag gjorde var att köksgadgeten Eva Braun var en hejare på att riva morötter, särskilt i turboläget. Men trots att jag diskade plastgrunkan i mitten direkt efter användning, såg den lite generad ut när jag tog ut den ur diskmaskinen: 

Den hade helt enkelt fått lite mer morot än vad den var van vid. 

😀

Idag när Legolas kom hem från skolan berättade han att han och snickarns pojk hade pratat om att leka. 

“Visst”, svarade jag, och tänkte att det blir nog inget. Det blir oftast inte det, och snickarns pojk har aldrig varit här. De går inte ens i samma klass. 

Men där sket jag allt brevé, som man brukar säga i de här trakterna. Legolas och snickarns pojk har nämligen ett gemensamt intresse. Så ett telefonsamtal och någon timme senare var han här. Och då insåg jag att det var rätt tabberas på käkfronten. Till min familj hade jag nog kunnat ruska fram något, men nu hamnade saken i ett annat läge. 

Plötsligt förvandlades jag till Stål-konsumenten. 

Jag plockade med mig skräp att slänga till återvinning på vägen, pantflaskor att panta i affären och… håll i er nu: de där sabla rabattkupongerna som Ica skickar en gång i månaden. Ni vet de där som brukar bli liggande tills de inte gäller längre – trots att de gäller i typ ett år… Ok, jag fick slänga två stycken (75 spänn) men hade ändå med mig 200 bagis i Icas egen valuta när jag åkte. 

Och eftersom jag slängt återvinning på vägen, hade jag till och med egna kassar med mig in i affären. Jag är en mönsterkonsument. 

Och du där, som skakar nedlåtande på huvudet: det här inlägget innehåller ungefär fyra deciliter nypressad ironi, men också drygt 300 gram fryst gravallvar. Det är baske mig inte lätt att reda ut allt detta när man har en hjärna av äkta teflon, en familj på fem, ett företag på tre och ett fotbollslag på 40 att hålla reda på. Innan var jag stolt över att jag äntligen tvingat mig själv att planera familjens mat – och därmed också mina inköp. 

Men nu är jag redo att ta ett steg till. Mitt nya liv har börjat. 

Ännu en gång.

Min lilla pojke är inte så liten längre. Han mäter numera 173,5 cm, men i nya passet noteras hans längd till samma som mor och far – på centimetern! Enligt svensk polis är vi alla 174 cm alla tre.

Och i söndags for vi till sportaffärn för att köpa nya skor. Vi gick därifrån med ett par i storlek 46. Finfina joggingskor, och lite senare samma dag snörde pojkvaskern (han är bara tolv, faktiskt) på sig pjucken och drog på joggingtur. Själv var jag inte hemma, men enligt IT-mamman satte han av i racerfart och var hemma igen efter en kvart. Då hade han avverkat rundan som brukar kosta mig 25 minuter och flera dagars träningsvärk. (Jag har för övrigt konverterat till cykel numera. Permanent.)

Men nu tar jag en väldig omväg för att ta mig fram till ämnet: müsli. Både Magic och jag är rätt hängivna müslifans. Trots detta blev jag rätt förvånad när jag kom hem från fotbollsträningen igår kväll och fann honom i köket, tillverkades sin egen! Receptet hade han hittat i KP, fast han improviserade rätt friskt med ingredienserna.

Den blev ganska hårt rostad, men ack så god.

Jag ser en ljus framtid för min synnerligen välartade son. Och nu blev jag dessutom vääädligt hungrig. Jag tror det är müslitajm.