Nej, jag skämtar inte. Tvärtom – det här är en rätt allvarlig historia. Egentligen är den både tragisk och komplicerad, men jag ska ge den korta versionen.

Världens bananplantager plågas av en svampsjukdom som kallas Panama-sjukan. Den gör att bananerna blir tegelröda och helt oätliga. Sjukdomen sprider sig snabbt och de plantor som får den, dör.

Bakgrunden är en historia av kapitalistisk fruktkolonialism. Uttrycket bananrepublik har sitt ursprung i den utveckling som ägde rum när amerikanska fruktimperiet United Fruit byggdes upp. En viktig del av företagets affärsidé var nämligen att bygga plantager i länder med “samarbetsvilliga” regeringar som tillät att man brände ned regnskogen för att plantera bananer.

Men nu går jag lite för snabbt fram. Först måste vi nämligen tillbaka till tiden före United Fruit. Då växte det bananer lite överallt i regnskogen. De var gula, gröna och lila. Vissa smakade surt, andra sött. United Fruit plockade ut en sort som var godare och behändigare än andra, och började förädla den och odla den i sina stora plantager.

Det man gjorde var att skapa en monokultur. En kultur av identiska plantor, och när det plötsligt dök upp en sjukdom som dessa plantor var känsliga för, så spred den sig med vindens hastighet.

Jag säger spred, för detta insåg United Fruits botaniker redan på 60-talet. Den banansort man då använde, Michel Gros, byttes då ut mot en annan, mer motståndskraftig sort: Cavendish. Den var inte lika god men tycktes i det närmaste immun mot Panama-svampen.

Phew. Nära ögat där, men det gick vägen.

Ända tills 80-talet, då det var färdigt igen. Panama-sjukan började sprida sig, och idag är forskarna överens: förr eller senare kommer alla Cavendish-plantor att dö. ALLA.

Det finns såklart andra sorter. Men nu börjar man komma rätt långt från det vi är vana vid. Bananen, as we know it, kommer att försvinna.

Finns det inget vi kan göra?

Nej, troligen inte. Det skulle i så fall vara att njuta av bananen så länge vi kan. Snart kan den vara ett minne blott.