Tag Archives: axfood

Ekologiskt schmekologiskt

Jag tror det var under förra året som köttföretaget Scan beslutade att sluta använda Krav-märket och istället gå över till EU:s ekologiska märke. Många inom den ekologiska rörelsen rasade över detta, och jag gnällde nog lite själv också, troligen mest för att jag tycker det är så vansinnigt dumt med flera olika märkningar.

Nu kommer den första synbara effekten av Scans beslut: bolaget tappar Axfood (med kedjorna Willys och Hemköp) som kund. Axfood bestämmer sig för att satsa helt på Krav när det gäller ekologiskt. Saltå Kvarns vd Johan Ununger skriver bra om alltihop här, men en snabb sammanfattning skulle kunna lyda så här: Kravs regler är hårdare när det gäller djuromsorgen.

Nu tänkte jag egentligen sluta här. Men det går inte riktigt, för då har jag inte givit hela bilden.

Från Scans perspektiv finns nämligen ett annat problem: tillgången. Scan skulle troligen kunna sälja betydligt mer ekologiskt kött än vad man gör idag, om man bara hade något att sälja. Genom att sänka ribban lite – och byta ut Kravs hårdare regler mot EU:s – får man det något lättare att övertala sina bönder att gå över till ekologisk produktion.

Investeringarna på gården blir inte lika hisnande, vilket kan göra att fler bönder vågar ta risken. Då får Scan tillgång till mer kött, som man dessutom kanske kan sälja liiite billigare än det Krav-märkta. Eftersom kraven från EU inte är lika hårda som kraven från Krav.

Då är vi tillbaks på ruta ett: Konflikten mellan de hårda ekonomiska realiteterna och de etiska aspekterna.

Och på ruta två: Vilket är bäst – att ett mindre antal grisar (för det är villkoren för grisarna som skiljer mest) får leva som Griseknoen (nästan, i alla fall) eller att flera får det bättre, men inte lika bra?

Det här kan du vara med och påverka när du väljer kött i din butik.

Dagens handlingar

Jag har gjort två ovanliga saker idag.

Jag har veckohandlat på Willys på en lördag. Det kan du läsa lite mer om längre ner. Och här.

Dessutom har jag kompletterat det som jag inte fick med från Willys. I en flong ny Tempo-butik i den lilla byn intill med det roliga namnet som är både stort och högt. Det var kul, för killen som driver butiken har kämpat i en hopplös gammal lokal på andra sidan vägen i flera år, och tjafsat med kommunen om att få flytta hundra meter till den nya och mycjet bättre lokalen.

Kommunen har tagit larvigt lång tid på sig att behandla ärendet som förstås handlar om alla köpmäns mardröm: en detaljplan som inte tillåtit handel med livsmedel. Till slut brann hans gamla butik, och kommunen fick plötsligt fart.

Den nya butiken var jättefin. Kul!

Men det jag tänkte skriva om egentligen var ju Willys. Jag brukar inte handla där, trots att jag egentligen tycker det är en rätt bra butik. Det finns vissa brister i sortimentet och i logistiken som gör att jag föredrar Ica Kvantum.

En annan intressant iakttagelse som jag gjorde handlade om mitt eget beteende i butiken. Plötsligt blev jag otroligt medveten om vilka varor jag stoppade i vagnen. Av princip undviker jag så kallade fighting brands som Eldorado och Icas Euroshopper, när det inte gäller helt generiska produkter som till exempel pumptvål, plastfolie och annat där kvaliteten i princip saknar betydelse.

Och nu fann jag mig dessutom tänkandes en helt ny tanke. “Jag kan ju inte köpa Eldorado-dricka, folk kan ju tro jag är en snåljåp.” Ytterligare ett argument, men ett rätt besynnerligt sådant.

Allt slutade med att jag köpte Herrljunga Cider. Inte bara för att jag tycker att Sture och Johan Branmark, som äger företaget, är duktiga företagare och dessutom trevliga fugurer, utan även för att det faktiskt är cider.

Eldorados variant är något annat, nämligen pärondryck med ciderkaraktär. Det kände jag inte för idag.

Men nu vill jag veta: hur ser du på saken? Köper du den billigaste varan? Tycker du det är smart? Känner du dig som en snåljåp? Jag tycker detta är grymt intressant, så jag säger som Caroline: Snälla, snälla, snälla-a! Ge mig ett svar.

Please.