Category Archives: Stellan testar

Var é dajjmen?

Provsmakade just en ny produkt från Marabou, eller Kraft som själva bolaget heter. Det handlar om en korsbefruktning mellan två av Marabous mest framgångsrika produkter: Marabou Mjölkchoklad, som är en storsäljare i Sverige, och Daim, som dessutom blivit en exportframgång.
Daimchoklad, alltså. Eller kanske Mjölk-Daim.
Ja, vad ska man säga? Jag blev lite besviken, faktiskt, kanske eftersom jag normalt sett gillar Daim mer än den vanliga mjölkchokladen. I Mjölkdaimchokladen har nämligen Daimen reducerats till ett krasande när man tuggar. I övrigt en helt vanlig mjölkchoklad, låt vara med en vag antydan till knäcksmak.
Kommer den att sälja, då? Självklart. När två varumärken blir ett på detta sätt, lär det bli en framgång.
Hade gärna länkat till en blid, men produkten verkar vara så ny att den inte ens finns på Krafts webbplats.

Lyxig påssoppa med Knorr

Nej, det handlar inte om påssoppa i bemärkelsen påse-med-pulver-att-röra-ut-i hett-vatten, utan en helt ny variant i en så kallad ståpåse. En styv påse av plast eller plastliknande material som står upp. På facksnack kallas den här typen av förpackning doypack.
Det vanligaste användningsområdet hittills har nog varit för refill med flytande tvål och dylikt, men nu har Knorr kommit på att det går att hälla soppa i ståpåsen. Tanken verkar vara att soppan ska vara ett lyxigare alternativ till andra färdiga soppor, som företrädesvis säljs i konservburk eller tetra.
Jag och familjen har testat tomatsoppan, som är en av de fyra olika varianterna. Den är smaksatt med mascarpone och soltorkade tomater och riktligt god, faktiskt. Rejäla chunkiga tomatbitar och en krämig konsistens gör att soppan nästan kan passera för hemlagad.
Strö lite färsk basilika över, och servera med vitlöksbröd. Kanske ett glas vin till, så kan Knorr faktiskt bli “en del av fredagskänslan” som de påstår i sin reklam.
Det där fick jag INTE betalt för att skriva. Bara så du vet.

Salubrin-vin

Igår postade jag ett tips om sajten Vinfynda här på bloggen. Kände mig rätt nöjd med min affär, tills jag smakade på vinet igår kväll.
Doften var skarp och jag tyckte jag kände igen den från något jag har i badrumsskåpet.
Smaken var en aning bättre. Med det menar jag att den var ‘bara’ vedervärdig, medan doften var fullkomligt vidrig. Hustrun tog några munnar innan hon sade stopp. Själv plågade jag i mig nästan ett halvt glas, medan jag funderade på varifrån jag kände igen doften. Den var ohyggligt bekant, och avlägsna associationer rullade runt nånstans långt ned i de mer dammiga delarna av bakhuvudets undermedvetna.
Till slut kröp det fram: Salubrin. Den där glasflaskan som morsan plockade fram när man sprungit in i brännässlorna för att hämta en förlupen frispark.
Vid närmare granskning av vinflaskan, upptäckte jag årtalet 2000 i halvt oläsliga krumelurer på etiketten. På baksidesetiketten beskrevs vinet bland annat som en passande kompanjon till grillat kött. Inget om myggbett eller getingstick. Slutligen: Kan lagras i upp till fem år.
Fem år? Det är 2006 nu.
Vinfynda skriver på sin sajt om kvalitetsgaranti, och pengarna tillbaka till den som inte är nöjd. Det ska bli ett sant nöje att utforska om den garantin är värd namnet.
Värst av allt är dock att jag redan givit bort en flaska, till Svågern. Att återgälda hans och Svägerskans trevliga partaj i lördags med en sjuttifemma Salubrin var inte vad jag tänkt mig.