Nu när jag sitter i sadeln, får jag väl avsluta ritten. Har ju till och med sagt min åsikt i TV.

I dagens SvD skriver kolumnisten Anna Larsson att vi ska sluta utrota vinnarskallarna. Och jag säger right on, girl. Det är inte det detta handlar om. Jag var själv en vinnarskalle när jag spelade fotboll. Det var rätt ovanligt att gula kort delades ut i ungdomsfotbollen, men om någon fick ett i mitt lag så var det jag. Tjat på domaren var en vanlig anledning, jag hatade att förlora.

Att vilja vinna är en del av idrotten. Att vilja träna likaså. Klubbarna jag spelat i har varit beroende av ideella krafter, och då är det inte så enkelt att erbjuda massor av träningstillfällen. Idag är jag själv tränare på min obetalda fritid. Det är jätteroligt, men man får kämpa för att klämma in det i tillvaron (och för att få träningstider i sprängfyllda anläggningar). På söndag har vi vår sista träning för i år, och det ska bli skönt med ett litet uppehåll.

Men att hindra någon från att träna? Aldrig.
När jag kom hem från skolan, gick jag ut med min boll. Ut i trädgården eller till den lilla grusplanen i vårt villaområde. Sedan var jag kvar tills solen gick ned. Ingen kan komma och säga till mig att det är fel att träna mycket. Jag hoppar av glädje när mina barn går ut med bollen.
Det som är fel är när inte alla får vara med. När en vuxen säger att du, du och du får komma på torsdag också och träna extra – om du betalt avgiften (Boo FF:s elitfotbollsskola, som jag skrivit om innan, tar ut en avgift på 9.000 per år) – då är det helt åt fanders.

Jag hade aldrig platsat i Boo FF:s elitsatsning.

En medelmåttig gaphals med en ensamstående mamma. Som arbetade deltid som vårdbiträde.

Fat chance.