Äntligen hemma i Sverige igen. Underbara land! Grått, kallt och fuktigt – I love it.
Just nu sitter jag på en flygbuss med skitiga fönster, åker förbi Liseberg. Om jag har flyt med förbindelserna kanske jag är hemma inom en timma. Faktiskt har jag lyckats sova en hel del både på planet från Chicago och nu sista biten från London.
Känner mig riktigt pigg, och nu peppar jag blodsockret med lite päron-Mer och Reeses Whipps.
På flygplatsen, alltså. Den heter så. O’hare. Strax intill mig står en dam av asiatiskt ursprung och gör tai chi-övningar, rakt fram sitter en ung tjej och mölar i sig popcorn. Det ser rätt gott ut, men jag kör den hälsosamma linjen: kiwismoothie och torkad ananas.
Nu ska jag försöka jobba en stund. Allt för att hålla sig vaken så att man kan återanpassa sig till svensk tid. Fast i värsta fall har jag (viskar nu) tjackat sömntabletter på Walgreens. Melatonin.
Ehrm. Host, harkel (normalt röstläge igen).
Jorå. Såatt.
Måste ju orka upp till fotbollsträningen på söndag. 9 o’clock sharp.
Det är dags att lämna hotellet. Jag ska checka ut senast klockan elva, vilket är om 51 minuter. Som tur är kan utcheckningen fixas mycket smidigt på detta hotell, via telefon eller TV, faktiskt. Man kan också göra det via nätet, men då måste man vara medlem i någon Hiltonklubb.
Såg förresten att detta är det hotell i Nordamerika som drivits längst utan uppehåll. Detta proklamerar man stolt, eftersom man håller på och bygger om just nu (utan att stänga, vilket många andra hotell gör under renovering) och gärna vill förklara för gästerna att det finns en logisk förklaring till att dörren man gick ut genom igår plötsligt är igenspikad.
Själv tycker jag att det hela andas samma snålhet som genomsyrar resten av verksamheten. Man tar betalt för allt: frukost, Internetuppkoppling, till och med för den lilla vattenflaskan som finns på rummet. Samtidigt finns det ingen minibar/kylskåp, kanske för att man ska tvingas att handla i hotellets bar i möjligaste mån.
Oj, nu har jag visst bara 41 minuter på mig.