Category Archives: Nostalgi

Orakade män mitt i livet

Det började sent igår kväll. Ett mejl från Juristen damp ned i min inbox.

tjena,
jag och Mr. Steam tänkte försöka klämma in en snabb kopp på torget imorgon.
intresserad?

Skiter björnen i skogen? Självklart är jag intresserad. Det här är vad Timbuktu kallar “kompisar från förr”, två killar som jag umgicks mycket flitigt med för 15-20 år sedan, och som jag endast nyligen lyckats återskapa kontakten med – mycket tack vare denna blogg.

Jag tackar givetvis ja till inviten.

Idag på förmiddagen startar jag min dator och hittar en mindre skur med kommentarer till gårdagskvällens fötvivlade inlägg om det stora hjärnsläppet. En av kommentarerna kommer från en signatur med ett namn jag känner igen mycket väl – om det är den jag tror, är det ännu en gammal polare som jag nästan tappat kontakten med.

Jag drar bums iväg ett mejl:

Maräng – är det du?

En liten stund senare ringer telefonen. Visst är det Maräng – i egen hög person. Jag har inte en aning om när vi talades vid senast. Det är åratal sedan. Sist jag hörde från honom var han utan jobb, nu är han International Sales Manager, nyss hemkommen från en mässa i Amsterdam.

Vi pratar länge och väl. När samtalet är över, får jag bråttom till min fikadejt med Juristen och Mr. Steam. Vi träffas på Espresso House och det är nästan som gamla tider. Fast ändå inte. Mr. Steam bor numera i Baltikum och Juristen i Stockholm. Tre orakade män, mitt i livet. Förr rörde sig samtalen om musik, film, sport och bilar. Nu pratar vi om resor, mobiltelefoner och våra familjer.

Det här är nästan för mycket nostalgi på en och samma dag. Livet är märkligt. Jag har spenderat mycket av min ungdom – låt vara olika faser av den – med de här killarna. Mr. Steam och jag spelade i samma band och delade till och med lägenhet under en period. I den lägenheten var Juristen ofta på besök. Familjen Maräng växte fram ganska parallellt med min familj och de två Marängbarnen är bara en gnutta äldre än våra två äldsta barn. Vi umgicks mycket flitigt på den tiden. Sedan skildes våra vägar och kontakten droppade successivt ned till julkortsnivå.

Hade det inte varit för den här bloggen, vet jag inte om jag fått kontakt med någon av dem igen. Så du som grunnat på att starta en egen blogg: sätt igång! Gå hit, så är du igång på ett par minuter. Det kan få mycket intressanta följder. Och om du inte är sugen på att skriva själv, kan du alltid leta här, här eller här. Till exempel.

Gamla vänner på MySpace

Först hör jag Kaj Kindvall prata om honom på radion. Sedan hittar jag honom här.

Min gamla kompis Anders är han till vänster på bilden – han spelade bas i vårt band Bo-Rågers. Nu lirar han i en helt annan division – bland annat i bandet La Nana med skådisen Ola Rapace (Tusenbröder, Wallanderfilmerna med mera) bakom micken och i Homy. Han har också (tillsammans med Jesper Högberg) skrivit låten “Promise broken” som Asha Ali sjunger, bland annat i Martina Haag-filmen “Underbar och älskad av alla.”

Det är så fränt att jag dör.

Och låten “Toxicomane”, som du kan höra på MySpace-sidan, svänger grymt.

Jag har inte sett Anders på evigheter, men jag blir svinigt glad över att se att det går så bra för honom. Jag vet ju hur begåvad han är.

Vi var ganska förtrogna under tonåren, till skillnad från många andra i våra kretsar var han en kille som man både kunde prata med och lyssna på. Inte bara om trams, utan även viktiga saker.

Och i vanlig ordning – jag vet inte vad som händer med mig – så blir jag sjukt nostalgisk. Jag minns när vi hamrade hemma i Bullens källare. Och när vi tyckte det var så varmt inne i källaren att vi baxade upp alla våra grejer på Bullens balkong och repade där istället. Till stor förvåning för ett gäng kvigor som gick och betade på ängen intill.

Då som nu var min uppgift att sätta ord på saker och ting. Förmodligen borde jag ha hållit mig till det, men jag har alltid varit dålig på att inse mina begränsningar. Så jag sjöng och spelade ibland lite gitarr också.

En gång blev vi fetblåsta av en musikaffär i Göteborg, som lurade på oss en ljudanläggning som bland annat innehöll en hemmabyggd rörförstärkare, monterad på en bit av en garderobsdörr. Den var så känslig att rören gick sönder om någon nös i vår replokal.

När Bullens källare inte längre funkade som replokal flyttade vi till Knatt. Sedan fick vi fatt i ett eget hus i ett industriområde som vi fick hyra billigt av kommunen. Huset blev vårt tillhåll, och efter ett tag även för våra kompisar. Innan hade Orust MC-klubb hållit till där, så vi slet hårt med renoveringen.

Jag minns våra spelningar. De var inte många, men det var kul. En sådan spelning var när jag stack från mitt studentfirande och lämnade lulliga kompisar i vita mössor för att hämta en hyrd lastbil och köra till Lilla Edet. Jag skulle hämta upp en ljudanläggning som vi hyrt inför kvällens spelning – en avslutningsfest för högstadieeleverna. Festen hade vi ordnat själva, med god hjälp från kommunen.

Minns också tydligt hur vi spelade in vår version av låten “Sugar” till tävlingen Rock-SM. En hel del av inspelningsarbetet ägde rum hemma i Spiggens lägenhet. Han jobbade på varvet, tjänade pengar och hade en portabel studio med fyra kanaler. Vi kom inte med i själva tävlingen, förmodligen eftersom vår version av låten var rätt fantasilös. Det var helt fel musikstil för oss hårda rock’n roll-grabbar.

Härliga minnen. För det mesta. Som festen i replokalen som urartade med att någon slängde ut en ölback genom fönstret på andra våningen. Backen var full med tomglas. Och fönstret var stängt. Vi fick gå och plocka glassplitter i trädgården i timtal dagen efter. Det var inte kul, men sådant kan hända när ett gäng ystra tonåringar får efterlängtat grönbete.

Och förresten: det var inte jag som kastade ut backen. Inte Anders heller.

Huset

Jag vältrar mig i nostalgi. Det blir inte bättre av att grabbarna börjar skolan idag. Har tillbringat ett par morgontimmar med upprop i Legolas klass 2A, och på skolgården träffade jag Rockfröken, Pelle Rebells fru, som själv gått på skolan mina söner går på nu. Hon var smånipprig: första skoldagen med äldsta dottern – i skolan hon själv gick sin första skoldag i!

Själv har jag aldrig gått på skolan ifråga, den ligger ju på fastlandet. Men ändå. Nostalgi. Det smittar.

Och när jag slår mig ned framför min dator, finns en kommentar från Viktoria. En bloggläsare som gick i min högstadieskola på Orust. Hon bor inte kvar i Sverige och frågar stillsamt om Huset finns kvar?

Huset.

Shit pommes frites. Nu snackar vi tung nostalgi. Huset var en gammal kåk som låg uppe på en liten kulle bakom skolan, och som hade gjorts om till ett slags uppehållsrum (fast det var ju ett helt hus) för eleverna.

En snabbkoll på kommunens hemsida visar att Huset finns kvar. Det har till och med en egen sida på sajten, och det tycker jag det förtjänar. Bilden härintill har jag skamlöst norpat från sidan, och den visar att kommunen trots allt fortsatt vårde denna viktiga institution.

Under min period i högstadiet hände mycket i Huset. Det var det sociala navet på skolan, här hängde man alla raster och håltimmar. När jag kom till skolan i sjuan var stället ganska risigt, men under året fick skolans värstingar – som tidigare mest visat stor kreativitet i att hitta på olika metoder för att vandalisera och förstöra Huset och dess inredning – i uppdrag att renovera kåken. Rastlösheten fick utlopp, de målade och snickrade, och Huset blev jättefint. Ingen vågade heller förstöra något, för då kunde man få Buset på halsen.

Huset blev också mer välbesökt, av en mycket enkel anledning: Året då jag började åttan hade kommunen avskaffat det mellanmål som tidigare serverats kostnadsfritt till alla elever i skolmatsalen. Många av kidsen på skolan hade lång resväg som inkluderade både buss och färja till någon av småöarna utanför den stora ön, så mellanmål behövdes ändå. Inte minst med tanke på att maten som serverades till lunch oftast var riktig smörja, tillagad helt utan engagemang och kärlek och sedan varmhållen i många timmar innan vi hungriga tonåringar fick slå oss ned med plasttallrikar och plåtmuggar.

Många sket helt sonika i lunchen rätt ofta, så även jag själv. Och frampå eftermiddagen hade knorrandet i magen förbytts i en molande, värkande hunger.

Nya skolvärdninnan Birgitta, som fick ansvar för Huset, grep snabbt in och fixade mellanmålsservering i Huset. Här kunde man köpa skogaholmslimpa med ost eller prickig korv till självkostnadspris, kanelbullar, varm choklad och en del annat.

Jag har klämt ett stor antal mackor och bullar i Huset. Snackat mycket skit med polarna, spelat pingis, biljard och kortspelet som regerade tungt vid denna tid: Chicago. Chicagopartierna duggade tätt, och avlöstes endast undantagsvis av plump och någon enstaka omgång av knogpoker.

Högstadiet var en ganska rutten period på många sätt. Hormonerna stod som spön i backen och olycklig kärlek samsades med frustration, depression, eufori, skräck och ett ständigt famlande efter en identitet som man ännu inte skapat.

Men Huset gjorde allt lite lättare. Och Birgitta. Hon var en tant i femtioårsåldern, men hon hade en sällsynt förmåga att kliva mned på tonåringarnas nivå.

Oj, nu måste jag sluta. Jag tror bestämt jag fick något fuktigt i ögat.