Dagen gömmer sig alltmer, mörkret faller lika snabbt som Ericsson-aktien och jag har helt glömt.

Sune.

Det är ju Sunedagen idag! Hur kunde jag glömma? Vad tänker jag på?

När jag gick i högstadiet var Sunedagen en mycket viktig dag. Själv var jag under ett par år enormt engagerad i organiserandet av den årliga Sunefesten på skolan – en fest som egentigen var ett slags femtiotalsmaskerad. Alla killar klädde ut sig till Sune, och alla tjejer till Doris. Efter förmåga, och med varierande resultat. Men ändå.

Trots att jag var en av de där killarna i sliten jeansjacka, långt hår och boots, så tyckte jag att Sunefesten var lite av årets höjdpunkt. Vet egentligen inte varför, men jag lade mycket energi på att hitta de rätta attributen: fula slipsar, spetsiga skor och det viktigaste av allt – brylcreem.

Denna fantastiska produkt fanns faktiskt att köpa hos Stig i Tavlebord. En sån där liten landsortsbutik som rakt inte finns längre. (Ja, det var en Ica – men det är inte den Stig.) Jag hade en röd tub i badrumsskåpet, och den åkte fram på Sunedagen.

När man vaknade dagen efter (på Andersdagen) kunde man ha en smula huvudvärk och skrovlig röst. Ömma modern var dessutom tvungen att raskt byta örngott, och själv fick man tvätta frillan en sex-sju gånger för att befria håret från krämen.

Och nu vet jag vad ni sitter och tjuter: bilder! Men tyvärr. Det finns inga vad jag vet. Synd, men sant.

Så istället nöjer jag mig med att säga: Grattis Sune – wherever you are.

Bondhustrun skriver om hur hon lagar mat med sin treåring och lyssnar på fransk syntpop.

Plastic Bertrand.

Men Plastic Bertrand är väl inte syntpop? Mer punkpop. Från Belgien, dessutom, om man ska vara en petig grinpelle.

Men det är inte jag, för nu pratar vi nostalgi på skyhög nivå. Ca plane pour moi önskade jag nämligen när jag var med i Upp till tretton med Ulf Elfving.

Jag visste inte vad låten hette, så jag skrev i brevet att jag ville höra en låt som hette “nåt i stil med Shaplaboomaa”. Det listade killarna i grammofonarkivet ut med lilltån, och Uffe gav mig nån fråga om musikinstrument.

Svarade rätt och vann presentkort på två skivor, som jag handlade upp när klassen var på skolresa i Stockholm. Jag köpte förstås Plastic Bertrands värdelösa skiva (på kassettband, tror jag) men också Hansson de Wolfe Uniteds första skiva. Detta var alltså före jag etablerat min image som tvättäkta hårdrockare i jeansjacka och jympadojor.

Vi var även på bio på splitter nya Filmstaden. Den hade knappt öppnat, men fröken kände någon som släppte in oss och visade Papphammar.

Sicka minnen som väller fram.

Sjätte klass.

Vi bodde på af Chapman, båten som var vandrarhem. I båten bodde även ett gäng ryssar som hade löss. Vi däremot, hade pyjamasparty. Sjätte klass, hormonerna hade precis börjat sätta igång på allvar. Det var rätt laddat, kan jag säga. Mer laddat än vad fröken Britt-Marie insåg, skulle jag tro.

Vad har detta med Plastic Bertrand att göra? Rätt mycket, som du märker.

Som en blixt från klar himmel kommer den.

Associationen.

Jag tittar ut genom fönstret och ser rimfrosten på gräset, den höga klara höstluften och minns – min första skolväska.

Det var precis sånt här väder den dagen då mamma och jag köpte den, i en väskaffär på Västra gatan i Kungälv. Den var gjord av någon slags brun skinnimitation och hade vitt tryck: en man på motorcykel som tog en kurva i hög fart. Ett svart kantband gick runt hela väskan, det var ditsytt med kraftig vit tråd. Till formen liknade den mest en portfölj, faktiskt. Men det var en ryggsäck, med smala och obekväma axelremmar.

Jag var stolt över den väskan. Den var snygg. Jag var fem år, och hade fått nådiga kommunens vänliga tillstånd att börja förskolan lekis tidigare eftersom min mamma blivit änka med två små barn.

Jag minns inte särskilt mycket från den tiden. Men min väska kommer jag ihåg. Varenda detalj. Särskilt dagar som denna.