Skrev häromdagen några rader om att jag ätit surströmming hos farbror O och hans son Gnesta-Pelle med familj. Persilja blev imponerad, och enligt den gamla boxningsprincipen one-two (följ alltid upp ett hårt slag med ett till), tänkte jag följa upp med ytterligare ett förbluffande faktum om Surströmmings-Stellan: Jag har vunnit en tävling i surströmmingsrensning!

Så, ni kan plocka upp hakorna nu.

Tävlingen vann jag på ett läger i Vännäs i Västerbotten när jag var sådär en 14-15 år. Och i ärlighetens namn var nog motståndet rätt klent, men det är ändå en merit jag är rätt mallig över.

Men jag är varken fanatiker eller expert: surströmmingsklämman är en av många saker jag gillar, men sällan äter. Surströmmingskonsumtionen har i ärlighetens namn varit mycket sparsam – innan Gnesta-Pelle hade godheten att bjuda in mig hade jag nog inte ätit den norrländska delikatessen på 15 år. Så nu klarar jag mig 15 år till.

Bilden är tagen på farbror O:s terass och visar själva burken med åtminstone två viktiga tillbehör: tunnbröd och västerbottensost. Dessutom skymtar man i bakgrunden dagens alternativ för de veka, nämligen köttbullar.

Frank lämnade en kommentar angående mitt inlägg häromdagen om surströmmingsglass. Han skriver att han är glad att jag gillar surströmming, eftersom det då “Blir lite mer värt det att stå hela sommaren och packetera…”

Jag säger packa på, Frank. Jag vågar inte lova att jag köper, för jag är rätt ensam i min familj om att gilla surströmming. Men jag har märkt att det är mycket viktigt för norrlänningar i förskingringen (och de är rätt många) att upprätthålla sin identitet med en burk i augusti.

Min granne, till exempel. Fabror O är en skön gubbe som ofta kommer till oss med makrill och sill som han fiskat eller fått av sina kompisar på båtklubben. Varje år i augusti brukar han klämma en burk surströmming. Först kommer han in och förvarnar, och drar varje år historien om första gången han öppnade en burk surströmming i sitt hus.

Grannen på andra sidan var ute och grävde i trädgården, och när doften (lukten? odören? you tell me) från Röda Ulven nådde hans näsborrar, svor han en lång ful ramsa och ropade till sin fru: “Jag tror jag har grävt hål på avloppsledningen!”

För det är ju så det är med surströmmingen: den luktar inte lika gott som den smakar. Och när vi ändå är inne på surströmming: Läs det här inlägget för lite mer inside information från en expert på området, Staffan Ling.

Jag tillhör den obskyra minoritet som faktiskt gillar surströmming, trots att jag är tvättäkta bohuslänning och alltså borde prioritera färsk fisk.

Men nu sitter jag emellertid och läser om något som är mer obskyrt än en surströmmingsdiggande bohuslänning, och det handlar om surströmmingbranschens senaste innovation, som ska presenteras den 3 mars i Stockholm: Surströmmingsglass  med friterad västerbottenost-fjäder, friterad persilja, varma hjortron och glaserad tunnbrödstav!

Jag blir yr bara jag försöker föreställa mig hur denna kakafoni av smaker ska kunna samsas i gommen. Samtidigt blir jag förstås nyfiken. Och sur, eftersom jag knappast kan tänka mig att spendera ett par tusen på en flygbiljett till Huvudstaden enkom för att smaka underverket…