Lucia är ju känt som högtiden då tonåringarna brukar röja loss ordentligt. Jag minns själv lussefiranden där killar satt och sov i aulan med en luciakrona på sned när de vitklädda flickorna tågade in.
Men jag tror många svenska barn får lära sig redan från barnsben att lucia är en kaoshögtid. Lusse på dagis brukar vara en mer eller mindre bisarr upplevelse, och firandet på Lilla Larssons förskola i år utgjorde inget undantag. Gråtande barn, skrikande barn, hojtande barn, pladdrande barn och viftande barn. Barn som knappt kan gå, men som ändå förväntas tåga in stämningsfullt, sjungandes traditionella visor. Personal som försöker få med sig ungefär 3,75 barn in i det alldeles för lilla utrymmet så att de kan sitta och se söta ut och helst inte upptäcka mamma, pappa eller någon annan släkting.
Kort sagt: fullständigt kaos. Kalabaliken i Bender var nog en promenad i parken jämfört med detta.
I år inleddes det hela med att en av fröknarna frankt deklarerade: “Inga bilder, åtminstone inte med blixt. Det tar vi när vi går ut.” Vilket ungefär hälften av de närvarande sket högaktningsfullt i, och plåtade hejvilt.
När det sedan var dags att gå ut, utbröt ett smärre tumult. Det var mindre trängsel när Springsteen spelade på Ullevi 1985. Kolla bilden härintill så förstår du.
Lilla Larsson tog dock uppståndelsen med ett stoiskt och upphöjt lugn. Hon satt i praktikantens knä, och fick syn på mig halvvägs genom sångstunden. Då sprack hon upp i ett underbart smajl, och jag såg hennes mun forma orden.
“Pappa!”
Sedan vinkade hon till mig flera gånger, glad som en lärka. Och när hon är glad, blir jag glad. Hoppas att hennes lussefiranden alltid kommer att ske med ett leende på läpparna.