Category Archives: Krogen

Imorrn, ehh… Idag, menar jag…

…finns det risk att det blir lite tunt här på bloggen. Nu är klockan 06.14 på imorgon bitti svensk tid, och jag ska strax gå och lägga mig – eftersom klockan är 23.14 här i Chicago, och jag ska med en buss imorgon bitti klockan 06.30.

Sedan väntar en dag fylld av föredrag och seminarier (Powerpoint-frossa) och jag kan bara hoppas att jag får någon liten chans att snika undan och blogga lite. Men det återstår att se.

Idag har jag i alla fall hunnit med ett besök på Whole Foods Market som jag tänkt, och det återkommer jag till senare. Kvällen har jag spenderat tillsammans med Clara, Søren, Jesper, Paul, Jesper och Hans-Fredrik. Sex stycken glada danskar som pratat politik, vindkraft och vikten av att ett företag har kärnvärden när man ska rekrytera personal. Jag förstår 98 procent av allt som sägs, eftersom jag jobbat en hel del i Danmark. Men när jag öppnar munnen, möts jag av fem fågelholkar samt Clara som nickar förstående – hennes pappa är svensk.

strawberriesondahouse.jpg

Ibland fattar de vad jag säger. Och egentligen kan jag nog faktiskt prata en danska som de skulle begripa. Jeg kan godt snakke dansk, men jeg tør ikke. Så jag håller klaffen och låter mig roas av dem. Och den goda maten som avslutas med “Strawberries on da house!”, som den svarte kyparen exalterat utropar. Han pratar för övrigt som en riktig brother, och den fryntlige dansken Hans-Fredrik undrar om han “snakker engelsk eller koreansk?”

Jordgubbarna ser du på bilden ovan. Chokladdoppade, ingen stor innovation, men däremot är det lite coolt att de serveras i ett fat med torr-is. Troligen är det detta som får brother kypare att gå igång.

Snart har alla varit där

…utom jag.

Kollegan Newton lämnade sitt kära Bryssel för kurs i huvudstaden och passade på att käka på ett visst ställe på Stockholms Central. Själv har jag lovat att aldrig mer skriva om stället ifråga (kanske), men det här har alltså inte flutit fram ur min penna:

Eftersom du, käre chef, bloggat och bloggat om Marcus Samuelssons Street Food i Stockholm utan att ha haft en chans att få åka och prova på den, så kände jag mig föranledd att göra min plikt och omedelbart kasta mig över Street Food på Centralen och tjänsteproväta direkt vid ankomsten till Stockholm i torsdags kväll – trots att det var tio minuter före stängningsdags. Och resultatet, får man säga, var klart blandat.
Det blev Satay; kyckling på grillspett med ris och jordnötssås. Ja, egentligen kallade de såsen för “jordnötsglace”, men det var väl att ta i.
Börjar man som jag gör med riset (ty jag är så väluppfostrad att jag fått lära mig att vara sparsam med sovlet) slås man av hur lite, för att inte säga fegt, kryddat det är. Om ens alls, faktiskt. Nåväl, nu står det såser och kryddor av alla upptänkliga slag strategiskt utplacerade på borden och på andra platser, men ändå.
Med såsen var det tvärtom: här kom smaken på ett sätt som om käket ville ta revansch. För mig som gillar lite piff på kryddningen emellanåt är det bara kul, men såsen detonerar med fördröjning i munnen, och först efter ett tag tilltar glöden över gommen. Då är det så dags; då har man redan svept i sig riset, som är det enda som binder kryddorna, och tvingas till eftersläckning med dryck istället. Vilket kan bli aningen obehagligt som man som jag hade den dåliga smaken att välja lingondricka, men det finns bara ett par drycker att välja mellan om man inte vill betala extra; ett urval som allt kunde fått breddats åtminstone något lite.
Det hade sannerligen också grönsakerna kunnat göra, för något så trist och fantasilöst som att servera en sådan rätt med ett visset salladsblad och några trekvartsmogna tomatslamsor har jag nog inte ens sett på McDonald’s. Bättre kan ni!
Köttet blir dock en trevligare överraskning. Det är verkligen mycket mört, det nästan smälter i munnen. Första intrycket av köttet är helt klart det som får mig att haja till på ett positivt sätt, även om det mot slutet i och för sig tenderar att bli lite torrt, men det kanske man får räkna med såhär framåt kvällen.

Torrt är däremot bara förnamnet när det gäller besticken. Nej, nu menar jag inte att man ska knapra i sig kniven och gaffeln också, men saken är den att maten serveras med träbestick. Nog för att det är skönt att få känna sig miljövänlig och slippa plastsmaken – men dessa sandpapperssträva träbestick fastnar obönhörligen i munnen på ett synnerligen obehagligt sätt. Efter en stund vänjer man sig vid att försöka äta utan att låta besticken vidröra tunga och läppar, men då känner man sig som någon slags matneurotiker. Det hade varit mycket bättre om Marcus Samuelsson tagit den logiska konsekvensen av att riset är så torrt och kompakt: hela rätten hade faktiskt fungerat bättre om man ätit den med pinnar.
Slutligen måste jag också säga något om personalen, som är påfallande trevlig, som småpratar med kunderna och som verkar allmänt entusiastisk. Kanske är det kontrasten med surbelgarna i butter-Bryssel som får mig att lägga märke till det, men det är trots det lika oväntat som det är trevligt. Speciellt som detta alltså var vid cirka 20:20 och personalen snart skulle slå igen serveringen efter en lång arbetsdag mitt i Stockholms stressigaste folkström.
Slutsatsen blir att det är hyggligt, men absolut inte mer. Värt pengarna? Ok, för köttets skull då. Men småskavankerna drar helt klart ner helhetsintrycket, och lever upp till hajpen gör det då sannerligen inte. Om jag inte känt till stället från mediehaussen, och om jag därmed inte visste att jag förmodades äta där och tycka att det var trendigt, så skulle jag nog mest komma tillbaka för den trevliga personalens skull. Tyvärr inte för maten.

Heppi böfdejj igen

Tog med IT-mamman till byns stora hotell och konferensanläggning för frukost imorse. Hon fyller ju år, och hotellfrukost är ju aldrig fel.

Särskilt inte med utsikt över fjorden mellan byn och ön. En fjord som inte ens är en fjord, men det får vi reda ut en annan gång. Utsikten kan du kolla in här.

Hur var frukosten, då? Jodå – vi njöt i fulla drag. Ungefär 8000 procent bättre än att slänga i sig müsli medan man försöker klä, utfodra och förmana en dödstrött familj.

Meeen… Asså… Asså, i jämförelse med andra hotellfrukostar var stora lyxiga hotellet rätt långt efter, faktiskt. Det var enbart standardutbud, ingen liten guldkant någonstans. Visst: gott bröd, ett antal olika pålägg, flingor, müsli, äggröra, bacon och så vidare.

Hur har jag mage att klaga?

Det gör jag inte – jag JÄMFÖR. Med andra hotell, som inte skinnar dig bara du kommer in genom dörren. Det här till exempel. Där var det frukosten som hindrade oss från att sätta ett totalt bottenbetyg.

Det hade inte behövts mycket för att byns storhotell skulle få godkänt. Färska kanelbullar, eller kanske lite färsk frukt. Bara något som får en att känna sig lite bortskämd.

För det blir man ju aldrig annars…