Jag har testat Lindts lyxiga chokladkakor förr och blivit mäkta besviken. Bästa beskrivningen står SvD:s krönikör Lars Berge för: det smakar färgkritor.

Men det här är annorlunda.

Väldigt annorlunda.

Nu snackar vi, liksom. Det artar sig.

Lindt Creation 70% är en ny serie från det schweiziska bolaget, och består av fyllda chokladkakor. Mörk och god choklad, härligt mustig och med olika smarriga innanmäten. De två jag har provat är Cherry & chili och Fig & Caramel.

Innan jag dyker för djupt i detta ska jag slå fast en sak: jag är inte typen som förbarmar sig över de där grejerna som blir kvar i Aladdin-lådan. Fylld choklad är inget som ter sig självklart för mig, och därför närmade jag mig de här två figurerna med varsamma steg.

Cherry & chili är, tyvärr måste jag nog säga, lite mer cherry än chili. Och där har vi faktiskt varit förut, kanske till och med i Aladdin-lådan. Det är gott, men inget man väcker polarna för.

Fig & caramel, däremot, är redan en god vän. Som en sån där person man aldrig träffat men där man vid första mötet känner att man är på samma våglängd. Fikonens russinaktiga sötma ihop med kolan blir som en vibrerande och intressant själ i det mörka skalet, som känns stabilt, solitt och pålitligt. En perfekt balans mellan det bittra och det söta, mellan frukten, kolan och chokladen – min nya treenighet.

Hoppsan. Nu tog jag kanske i lite väl mycket. Men den är god på ett idealiskt sätt, för man tar en bit och sedan är man nöjd en lååång stund. Sen tar man en bit till. Inte som en kexchoklad där de 55 grammen rutinmässigt förtärs i åtta identiska tuggor för att efterlämna en svag känsla av skuld och tomhet.

I ärlighetens namn bör dock tilläggas att en 150-grams kaka går lös på 30 riksdaler (åtminstone på Kvantum i byn där jag bor) medan Marabous 200-grammare sannolikt ligger och trålar någonstans på halva den summan.

Man får vad man betalar för, helt enkelt.

Fick två påsar godis med posten idag. Malaco Truly Party Animals.

Maaco Truly har jag testat tidigare, och det här är en ny variant som mest påminner om det skumgodis jag nämner i det förra testet. Dock finns en viktig skillnad: partydjuren är tänkta att lekas med.

Jag vet inte hur kul det är, och att leka med maten är ju oftast ett stort no-no. Men ändå: lite innovativt, tycker jag.

Godiset är gott, lagom sött med en pigg liten syrlig knorr på slutet. Dock dröjer sig inte smaken kvar så länge, och dessutom har godisarna en aning kladdig yta som man inte riktigt är van vid. Detta beror förstås på att man skurit ned på sockret och istället använt fruktjuicer och andra ingredienser istället.

Någon bild fanns inte med i pressutskicket, men bra karl reder sig själv:

Nä, nu tog jag kanske i. Men Marabou X White är faktiskt en riktig liten läckerbit. Luftig, söt och frasig i ett behändigt format. Normalt sett är jag inte sådär överförtjust i vit choklad, men här passar det kalasbra. Den där småsliskiga sötman som annars kan bli lite kväljande med vit choklad blir inte för påträngande utan piffar bara upp.