Läste i lokala tidningen nu på morgonen om tisdagens Vi i femman-batalj. I artikeln framkommer att en av experterna i det vinnande laget var mäkta förgrymmad över den sportfråga som han blev inkallad för att hjälpa till med.
“Hur många spelare får ett bandylag ha på planen?”
Båda lagen svarade sex spelare, vilket var jättefel. Rätt svar är förstås elva. Jag såg att killen i laget från ön var upprörd, men fattade inte riktigt varför.
Inte förrän jag läste artikeln i tidningen idag: han trodde att frågan avsåg innebandy – den enda bandyn som existerar för en kille i elvaårsåldern! Och det gjorde förstås tvillingarna i vårt lag också. Visserligen inleddes frågan med en harang om “bandytraditionen i vår region, där orter som Kungälv, Vänersborg och Trollhättan utmärker sig” – men ändå.
För att undvika dylika fadäser i framtiden finns bara en lösning: avskaffa utebandyn. Om tio år finns det ändå ingen is att spela på…
Jag minns att mina barn i den åldern skilde mellan “vanlig bandy” och “isbandy”. Och så fanns det ju “vanlig golf” och “långgolf” också.
Bandyn har snart avskaffat sig själv, om inte ishallsrevolutionen tar den samma väg som hockeyn en gång i tiden. Och lika bra vore det, så länge de ska envisas med att spela med bollar som ingen människa kan se ute på en fotbollsplansstor isyta.
Spola, spola isen…
“vanlig bandy och isbandy” klockrent barnperspektiv och givetvis helt korrekt beskrivet, liksom “tecknad eller otecknad film” eller klassikern:
– Har du sett Robin Hood?
– Ja.
– Den otecknade?
– Nä.
– Men vi har den på bok!
Snart kommer mycket bandy på elitnivå spelas inomhus, i bandyhallar. Med bandyhallarna kommer “isbandyn” bli lika mycket innebandy. Kanske dela upp dem i “isbandy” (det vi i dag kallar “bandy)” och “landbandy” (det vi i dag kallar “innebandy”, men en gång i tiden kallade det som nu är “innebandy”).