Precis kommit hem från dagens sjuttifjortonde taxikörning. Jullovet borde vara slut, men har av oförklarliga skäl förlängts med en studiedag/stängt fritids idag. Jag är lyckligt lottad som jobbar hemifrån och har barn som i stora drag reder sig själva. Klarat av denna omvända klämdag med ett antal körningar som enda insats, det är nog betydligt marigare för alla som egentligen skulle jobbat idag.

Nåväl, det var inte det jag hade på hjärtat egentligen.

Det var min tunga. Som jag hade på hjärtat, alltså.

Sista körningen för dagen inbegrep nämligen en visit med Mellis på Folktandvården för att undersöka en tand han slog i tidigare i höstas. Och då passade jag på att fråga om min tunga. Jag har nämligen haft ont i den sedan jag var hos tandläkaren sist, den 15 december. Det svider och bränner, och jag känner konstant en metallisk, lite salt smak på sidan av tungan. Nånting hände när jag fick bedövning. Det brände till, och när bedövningen släppte i resten av käken så kändes det som den satt kvar i tungan.

Nu har det snart gått en månad och jag har fortfarande tydliga känningar.

Jag har sett framför mig ett liv i sensorisk invaliditet, en tillvaro där varje måltid framöver skulle besudlas av den allerstädes närvarande metalliska sältan. Och nånstans i bakhuvudet lurade även tanken på att stämma arslet av Folktandvården och åtminstone tillskansa mig någon slags rundhänt kompensation för mitt lidande.

Lidandet är i ärlighetens namn ganska begränsat. Jag tänker inte på det alls när jag äter, faktiskt. När jag inte äter eller dricker finns den där. En svag men fullt förnimmbar blinkning – lite som att slicka på insidan av en ansjoviskonserv.

Föreställer jag mig.

Så vad sa tandläkaren, nu då? Jo, hon sa att det förmodligen är någon nerv som blivit bedövad, och att sådant händer ibland. Och att det kan ta uppemot ETT ÅR innan det är återställt.

“Men det är väldigt, väldigt ovanligt att det blir permanent, det kan i så fall vara i samband med någon stor operation när man tar bort en visdomstand eller så.”

Sämsta tänkbara utfall, således. Jag kan se fram mot ett 2011 som förgylls av en svag bismak av fiskkonserv. Men kan knappast förvänta mig något rekordskadestånd.

Life is a bitch sometimes.