Eftermiddagen igår blev lite av en familjelogistisk utmaning med inskolningssamtal för Legolas, som börjat mellanstadiet, och därpå följande utkvittering av nylagad bil, dagishämtning av Lilla Larsson, jobbhämtning av IT-mamman och sedan åter till bilverkstaden för att rent fysiskt hämta nyreparerat fordon.

Det bar sig inte bättre än att det glappade lite. Där nånstans i mitten uppstod ett litet tidsmässigt vaakum som behövde fyllas i väntan på att IT-mamman skulle bli klar på jobbet. Med två eftermiddagströtta barn i bilen och blodsockret i brant utförsbacke, valde jag The Easy Option.

“Vi åker och köper en glass!”

Sålunda hamnade vi på OK-macken, och min vana trogen lade jag snabbt rabarber på den glass i frysboxen som jag aldrig sett förut: Magnum Coco Choc.

Ny?

Hyfsat, jag tror den lanserades under sommaren.

God?

Nåt såpass, som de säger i Uddevalla. Faktiskt så god att jag hörde mig själv mumla något om “…den godaste glass jag ätit på länge.” Mörk choklad –  men inte bittermörk – kapslar in en kaka vaniljglass, som tack vare en lagom inblandning av kokos känns riktigt fräsch.

Det är inte ofta jag går loss på GB:s produkter på detta sätt. Men faktum är att jag sitter och längtar efter en Coco Choc as we speak. Och i min eufori är jag så generös att jag dessutom bjussar på en extra Magnum-spaning, från Kontaktmannen, även känd som Lord Fredruk.

Han är inte lika peppad över Magnum, och särskilt inte det faktum att han i helgen förärades en pava tårgas ihop med sin glass. Tvärtom verkar han rätt förbannad, och därmed känns det som om detta inlägg till slut blev riktigt balanserat och bra.