Får ett pressmeddelande från Design House Stockholm, som öppnat ny webbshop. De har en hel del snygga grejer, och en del som är lite far out för min smak.
Och så har de Bono-muggar.
Snygga grejer, minsann.
Och så är det ju det här med Bono-muggar. Det är knappast någon hemlighet för dig som besöker den här bloggen ibland att jag gillar U2.
Och Bono.
Det gör IT-mamman också. Såpass att hon för några år sedan köpte lite merchandise åt mig i födelsedagspresent. En musmatta som jag slitit ut för länge sedan, och en bok med snygga turnébilder.
Och en Bono-mugg.
Fast inte som de här till höger, utan en mugg med Bonos ansikte på. Iklädd solglasögon, såklart. varje morgon drack jag mitt kaffe ur den, och lilla Larsson, som på denna tid vare en riktigt liten bebis, tittade fascinerat. Tills hon en dag pekade på muggen och frågade:
“De?”
Efter en liten stund insåg jag att hon frågade vem det var, den där snubben på muggen. Hon var så liten, hade nätt och jämnt lärt sig prata.
“Bono”, provade jag.
“Bånno!”, utropade hon förtjust.
Sedan blev det en riktig conversation piece där, varje morgon vid frukostbordet.
“Bånno!”
“Just det, Bono.”
“Bånno!”
Och plötsligt en dag kom nästa etapp i den språkliga utvecklingen.
“Låggo. Låggo Bånno!”
Tröga Stellan fattade inte alls vad hon menade, tills jag ställde ner muggen på bordet, och hon pekade med sitt lilla finger på Bonos solglasögon.
“Låggo”, konstaterade hon. “Låggo Bånno.”
Så nu förstår ni kanske varför jag, mot all förmodan, lyckas lägga band på mig och avstå från att skyndsamt placera en beställning på fyra stycken Bono-muggar till det facila priset av 605 riksdaler.
Just det – det är ju inga RIKTIGA Bono-muggar.
Haha! Man undrar ju lite vad en framtida barns första trevande ord kommer att bli…
Razs senaste bloggpost..Fototriss – Svartvitt!