Grabben vid grytan bredvid

Den här grejen har jag gått och grunnat på ganska länge. Och nu tycker jag det kan vara dags att lyfta på locket. Jag förväntar mig folkstorm och hatmejl, eller åtminstone en och annan kommentar.

bild-164Vi ska nämligen snacka genus.

Grabbar i köket, typ.

Jag har nämligen observerat något i min egen bekantskapskrets, och jag är lite nyfiken på om det är fler än jag som märkt samma sak – att killarna tar över mer och mer i köket.

Själv tror jag faktiskt att jag numera kan utnämna mig köksansvarig i hsuhållet. Visst, IT-mamman lagar mat emellanåt, periodvis rätt ofta, men faktum är att jag är den som gör det oftast. Inköpen har dessutom legat på min lott i många år.

Gradvis har jag nu även börjat inse att jag är långt ifrån ensam om detta. Det finns flera killar i min bekantskapskrets som i princip manövrerat ut sina partners ur köket, eller åtminstone tagit över en större del av ansvaret.

Inte överallt – absolut inte. Om jag tänker igenom min extremt heterogena bekantskapskrets av vita, svenskfödda medelklassfamiljer i villaghetto, så tror jag fortfarande att kvinnorna har en liten majoritet i köksparlamentet. Men killarna börjar ta mer plats.

Och det är här jag ska komma till min poäng: det har ju egentligen ingen betydelse. Jag tänker inte starta Facebookgrupper för att vinna könskampen om köksherraväldet! Det känns bara skönt och normalt, och jag hoppas att mina grabbar kan växa upp och se det som helt naturligt att pappa fixar middag. Eller mamma.

Och inte som när jag växte upp, då karlarna höll sig så långt från köket de kunde, trots att deras fruar ofta jobbade lika mycket som de själva gjorde.

Hur ser det ut i din omgivning? Skriv en kommentar och berätta!

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

19 thoughts on “Grabben vid grytan bredvid”

  1. Jag lagar och handlar nästan all mat här hemma. Egentligen är jag inte så hemskt intresserad, men min aversion mot disk och städning är ungefär lika intensiv som makens aversion mot matlagning, så vi har den dealen helt enkelt. Dammsugaren har jag inte rört på den dag jag minns!

    Översättarhelenas senaste bloggpost..Ta Kulturfyran till Saltholmen

  2. Jag tror helt klart att du är något på spåren här. Vi har sett Jamie, Gordon och grabbarna i aktion, och nu ska vi inte vara sämre själva. Matlagning har blivit den senaste machosymbolen, eller snarare den senaste grenen där man kan mäta tuppkam med chans att vinna. Jag menar, idag när alla renoverar, bygger själva, målar själva, fixar själva, är det inget att skryta med att man kan sånt, det krävs andra doningar.

  3. Helena: Egentligen är det nog lite det jag far efter. Den som gillar mest eller åtminstone hatar minst, får göra det.

    Jonathan: Kan mycket väl vara så.

  4. Jag är också den som står oftast i köket. Men har oftast sällskap som tur är, för det är inte roligt att laga själv alla gånger. Speciellt inte om det är det (vad det känns som tjugonde pastakoket i månaden).
    Beror nog mest på mitt intresse och hustruns ointresse för matlagning.

    I kväll blir det en “Shepherds Pie” – godaste köttfärssåsen med överklickat potatismos i ugn.

    bengts senaste bloggpost..Grattis Dilbert

  5. Bor själv i ett hushåll där jag lagar den mesta maten. Men det kommer mer från att jag tycker det är sjukt kul att “skapa” mat och fixa och dona medans min sambo tycker det mer är ett måste. Tror det hela kommer från min far som är exakt likadan.

    Sen att både Jamie Oliver och Gordon Ramsey satt igång gnistan hos mig är inget fel alls ..

    Andreas Johanssons senaste bloggpost..Vad TPB-domen kan betyda för webbdesignern

  6. I min bekantskapskrets (ålder omkr. 35) skulle jag vilja säga att det i princip är lika fördelat när det gäller matlagning. Kanske kvinnorna lagar mat lite oftare, men i princip 50-50. Detta gäller all matlagning, även snabba vardagsmiddagar, inte som i mina föräldrars generation där männen gärna lagar mat när det handlar om finare köttbitar och innehållsrika grytor men mer sällan till vardags.

    Själv är jag ju singel, så det kanske är tur att jag tycker det är ganska roligt? Lite tuppkamsmätning är det ju också – jag odlar min egen chili (15 sorter i år) och fnyser åt pulvret i affären. Jag har inte dom häftigaste prylarna, men med lite Naga Morich och 7 Pod i köttfärssåsen kan man ju känna sig lite speciell, jag har nått som nästan ingen anna har:-)

    MrArbocs senaste bloggpost..Helt sjukt!

  7. Min djefla man drar ner genusjämställdheten i köket i dyn eftersom han aldrig lagar mat. Men han betalar räkningarna! (Eller något annat som jämnar ut det.)

    Här kommer min spaning: i paren i min vänkrets (25–45 år) är det en övervikt av matlagande kvinnor och köksstädande män. Men i fallen där det är tvärtom, läggs det märke till det. Som när man ser kvinnor raka sin mustasch, män ha läppstift och hundar virka grytunderlägg.

    Lotten Bergmans senaste bloggpost..Sanningsvittnet Bergman

  8. Hm.Väldigt intressanta spaningar här, måste jag säga. Och ingen riktigt, riktigt entydig linje.

    Själv har jag funderat lite ytterligare på detta. Och klurar på om det faktiskt kan vara så att en del grabbar (inklusive mig själv) helt enkelt tröttnat på Timellgrejen och gått vidare? Jag vet inte.

  9. Hemma hos oss är det så här:
    Maken är mer intresserad av matlagning än jag. Så eftersom jag lätt blir nervös och tokar till allting så är han den som gör festmat hemma hos oss. (Han lagade mat i lumpen så han är utbildad.)

    Sen några år (bortemot 5?) så är vi fyra som delar på matlagningen. Var och en ansvarar för köket en vecka i taget. Skriver inköpslista, följer med och handlar (hm, kan slarvas med det om det är sonens vecka), lagar maten och lämnar ifrån sig ett rent kök på söndag kväll. (Barnen är i år 18 och 20 år.)

    Förtjusningen över att inte behöva lyfta ett finger och ändå få mat gör att barnen får lön för varje middag de tillagar utan inblandning från vuxna. (Sonen vägrar hacka och steka lök till köttfärssåsen, så det gör jag. Så då blir det ingen lön.)

    Det här är ett koncept som maken kom på och som han är mäkta stolt över. Jag med. Jag bara bävar för när barna flyttar hemifrån och jag ska behöva laga mat varannan vecka …

    cecilia ns senaste bloggpost..

  10. PS. Det är mycket bättre än uthärdligt, nästan någon att längta till, i varje fall inte så betungande, att bara behöva laga mat var fjärde vecka.

    (Och tänk på familjen Bergman! Där behöver de nästan bara laga mat varannan månad var och en, med vårt koncept!)

    Cecilia Ns senaste bloggpost..

  11. Cecilia: det låter som ett smart koncept, helt klart. Mina egna barn är dock lite för unga än – den äldste är tretton. Men vi försöker få dem att jobba lite, killarna diskar och dammsuger trappan varannan dag. Ibland :-/

  12. Jaha, diskar våra barn trappan varannan dag? Jag trodde bara de dammsög den!
    Vill förtydliga: JAG var ansvarig för all matlagning till för si så där fyra år sedan när jag gjorde uppror. Det är väl ungefär 16 års matlagning som jag har tillgodo? Puss darling!
    Nu ska vi se om det är din nuna som kommer upp här bredvid eller om jag har loggat ut dig ordentligt… 😉

    IT-mammans senaste bloggpost..Invent a Story

  13. Märka ord kan du också 😛 Och vem det var som gjorde uppror egentligen, vet jag inte. Och inte spelar det nån roll heller. Goda pannkakor, förresten! 🙂

  14. Jag lagar all mat.

    Om han ska fixa middagen börjar han med att fråga mig om jag vill ha kebab, pizza eller korv. Om jag inte jublar över något av de alternativen säger han att “jag har så höga krav”. Som att det ska vara nyttigt och grönsaker och sånt skit.

    Så det slutar upp med att jag lagar jag maten igen.

    Så ojämnt är det i vårt kök. Visst gillar jag att laga mat, men det tar mycket tid och med småbarn är det en bristvara.

    Jag skulle gärna vilja att han lagade maten ibland, utan att det för den skull behöver vara skräpmat som serveras. Men jag orkar inte tjafsa om det. Finns värre saker här i livet. Tycker han det är jättejobbigt och jättetråkigt så är det enklare att jag bara gör det än att det blir en konflikt av det hela.

  15. Lite gammalt inlägg men ändå.

    Jag bor själv och lagar min egen mat, men om vi ska äta tillsammans lagar vi tillsammans. Han lagar ofta mat och bra mat, så det är bara bra.

    När jag växte upp hade vi något liknande Cecilia Ns system, från det att jag var 10-11. Har fått “hjälpa till” (tycker det är fånigt att säga hjälpa till, man är ju en familj) sen jag rent fysiskt har kunnat, även om det kanske har tagit längre tid än om någon vuxen skulle ha gjort det.

    Vi hade tvättdagar och matdagar. Varje söndag gjorde vi tillsammans en matsedel med sån mat vi ville laga (mamma, pappa, jag och brorsan)och sen ansvarade alla för varsin dag i veckan (matlagning, disk etc). På helgerna hjälptes vi åt, och så åt vi alla fyra tillsammans varje dag. Handlade gjorde vi tillsammans, men kanske inte alla fyra samtidigt.

    Med tvättdagarna hade man ansvar för att tvätta, hänga, vika ihop och stryka. Sortera in det gemensamm linnet i skåpen också. Städningen gjordes veckovis: jag och brorsan städade våra egna rum inklusive varsitt badrum, mamma och pappa resten.

    Emellanåt var det verkligen skittråkigt med allt ansvar. Men det tycker ju alla; hur kul är det att dammsuga? I efterhand tycker jag att det är jättebra. Dels för att jag verkligen kan och vet hur man gör allt i ett hem, och dels för att det faktiskt är extremt jämställt. Varför ska någon åka frisläng och få allt gjort åt sig när man är en familj? På det sättet fick ju all lika mycket tid att ägna åt det som var roligt.

    Kommer lätt att köra samma system om jag en dag får barn.

    Atahariss senaste bloggpost..Mina första blåkläder

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *