Time warp

Spotify tycker jag borde gilla den svenska pudelrockgruppen Europe. Och det ska erkännas – jag har lyssnat en hel del på dem i mina dagar. Har också gått i samma klass som Joey Tempests kusin, fast det är nog inte så hög wow-faktor på det.

Nästan högre wow-faktor på det faktum att jag för ett antal åt sedan vann en signerad utgåva av Europes senaste riktiga album i en tävling i P3:s Morgonpasset. Uppgiften var att hitta på riktigt hårdrockiga artistnamn till programledarna, varav Carina Berg var den ena. Minns inte vad den andre killen hette, men jag minns att mitt förslag på artistnamn till Carina var Candy Foxx. Det är jag rätt nöjd med, och jag vann ju skivan. 

Just nu fick jag i alla för mig att följa Spotifys rekommendation och vältra mig i lite pudelrock. Låtarna rullar fram: Final Countdown, Carrie, Rock the Night och… Seven Doors Hotel. 

Och plötsligt sitter jag i en tidsmaskin. Jag har nog inte hört låten på 20 år, men nu för den mig tillbaka. 

Det är den 23 augusti 1983. Jag är femton år och befinner mig i Ellösparken, ett av traktens mest aktiva nöjesställen för oss under 20. Min kompis Majoren (han är faktiskt major idag) fyller femton. Dagen till ära är han något mer berusad än han borde vara, och vi lyckas begrava honom i en lövhög, prydd av en tom ölburk på toppen, utan att han märker något. Inte förrän Jaffa skriker “Det brinner!” Då sätter han sig upp, löven yr omkring honom och ölburken rullar iväg med ihåligt ljud. 

Vi skrattar så vi nästan kiknar. 

Nån timme senare står Europe på scenen. Året innan har de vunnit Rock-SM och nu är Joey och hans kompisar glödheta. Jag har varit på många konserter i Parken innan, men detta är något alldeles speciellt.

Europes show är så frän, med ljus och pyroteknik. Joey Tempest är hur cool som helst när han slänger med sitt permanentade hår och mickstativet. Hans röst bär, klar och stark över det mullrande kompet, som eld i den mörka natten. 

När de kör Seven Doors Hotel står vartenda hårstrå på min kropp i givakt. Jag är som hypnotiserad. Fram till den punkten har alla mina drömmar handlat om fotboll, men den där augustikvällen tänds en ny dröm i mitt inre. Kort därefter blir jag tillfrågad om jag vill vara med och sjunga i polarnas band, och svaret var självklart. 

Jag blev varken fotbollsproffs eller rockstjärna, men när jag hör låten igen minns jag den där kvällen.

Kristallklart.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

4 thoughts on “Time warp”

  1. Fint skrivet, jag gillar skarpt när du blir lite sentimental såhär: det är en svår balansgång som du klarar utan att trilla ner i pekoralravinen. Av den här anteckningen blev jag lite gråtmild och mindes egna tonårskvällar i Parken…

    PS Jag är erkänt rudis på allt sånt här, men går det inte att få uppföljningskommentarerna i sin brevlåda

    Miss Gillettes senaste bloggpost..this verdant spiral

  2. Tacktack ska ni ha.
    Jo, Miss Gillette, det ska gå att få kommentarer lådan. Men då måste man installera en plugin, och jag har inte blivit färdig till det. Ska kolla på det.

  3. Åååå! Ellösparken! Vilka minnen! Nostalgi! Det är för tragiskt att alla folkparker dött.

    Mitt minne (ett av många) är när Trance Dance spelade, och vi hade slitit i två veckor med att konstruera en skitstor fana som det stod TRÄÄÄÄNS DÄÄÄÄNS på. Den stöp i marken ett antal gånger och folk trampade på den så efter konserten var den förvandlad till lerig trasa. Men stolta över vårt verk ville vi tvunget att Trance dance skulle ha vårann fantastiska fana, och stod vid staketet och hängde och tjötade hål i huvet på vakten. Till slut kom Pelle Pop ut och gav oss varsin kram och tog emot den fina fanan, måttligt tacksam.

    Sprang hem och klottrade Trance Dance och Pelle Pop över hela conversen. Ah, ljuva tonårskärlek!

    Ozzys senaste bloggpost..Akupunkturen is in da haus

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *