Flickan på skolgården

OBS! Det här inlägget är väääldigt långt.

Det senaste dygnet har varit rätt värdelöst. Det har sugit stenhårt, kan man säga. Allt började för ganska precis 24 timmar sedan, när Magic kom upp på övervåningen och hojtade att vi minsann hade glömt att få med oss det där lucialinnet när vi var och firade hans kusin som fyllde 20 häromdagen. 

Jahapp. Logistikproblem, på ren svenska. IT-mamman är i London och lusselinnet befinner sig en mil bort. Så efter att ha lagt Lilla Larsson och överlämnat rodret till tolvårige Magic (kan det vara straffbart?) kastar jag mig i bilen och backar ut från infarten. 

BONK!

På vändplatsen utanför vår uppfart står två bilar, och jag har backat in i stötfångaren på den ena. Behöver jag förklara hur trött jag blir på mig själv? Det är så man skulle vilja spontanexplodera. På min bil syns nästan inget, men i den silverglänsande BMW:ns plaststötfångare gapar faktiskt ett mindre hål. 

Jag har ingen aning om vems bilen är, men skriver upp regnumret och hoppar in i bilen igen. Barnen är ju fortfarande ensamma. Kör ut från vår gata och vidare nedför stora gatan genom området. 

BA-DONK-BA-DONK!

Vad i…

Jag stannar bilen och ser i backspegeln att jag just kört över något som mest liknar Nilen, fast utan vatten. Du undrar om jag är blind, men det är jag inte. Hela vårt område ser ut som Nederländerna, efter att fjärrvärmebolaget grävt upp rännor och skit överallt. Normalt sett lägger de fartygsplåtar över, men nu har de tydligen glömt det. Och jag har krafsat bilen på magen – ganska hårdhänt. 

Om jag ville spontanexplodera för fem minuter sedan, står jag just nu och längtar efter att en ångvält ska komma och rulla ned mig långsamt i asfalten. 

Och barnen är fortfarande ensamma hemma. 

In i bilen igen, hämta det där sabla lusselinnet och sedan hem igen. En annan väg. Ringa fjärrvärmebolagets journummer och be dem åka och täcka över avgrunden de grävt upp. Få Legolas och Magic i säng, och sedan turbo-tentaläsa till halv ett. Allt medan man undrar vems bil man knölat till och om ens egen bil fått hela underredsbehandlingen bortskrapad. 

Sova och vakna cirka femtielva gånger under nattens lopp. Till slut kravla sig upp vid sjusnåret, frukost, påklädning och allt det där vanliga. Ut och stoppa barnen i bilen, när jag plötsligt ser en bekant figur närma sig över allmänningen. 

Det är min gode vän och granne Revisorn. På bråkdelen av en sekund trillar alla pusselbitarna på plats. Det är hans frus bil jag har backat på! 

Ångest, ångest är min arvedel. Ångest. 

Av någon outgrundlig anledning lyckas jag avhålla mig från att strypa mig själv, och går istället fram och förklarar vad som hänt. Att jag är en komplett idiot som backar rakt ut på vändplatsen utan att skrapa bakrutan och så vidare. Men han är såklart ungefär lika överslätande som jag hade varit mot honom. De har inte kunnat komma fram till huset på grund av fjärrvärmegrävandet, och därför parkerat på vändplatsen. 

“Det ordnar sig”, säger han och sedan måste jag återigen rusa iväg. Två barn ska lämnas innan jag ska infinna mig på kommunens Lärcentrum för att skriva tentamen. 

På vägen inser jag att Pucko-Stellan glömt att få med Legolas termobrallor. Termometern visar fem minus…

Lämna av Legolas och Larsson, sedan hem igen och hämta termobrallorna. På vägen tillbaka inser jag att jag inte kommer att hinna, och tvingas ta beslutet att låta min son frysa på tio-rasten. Jag kör istället till Lärcentrum och påbörjar den imbecillt omöjliga uppgiften att hitta en parkering. Till slut hittar jag en, bara för att inse att jag står framför den sista kvarvarande P-automaten på norra halvklotet som bara tar mynt. 

Jag har mynt. 

Två stycken. 

Femtioöringar. 

Av någon outgrundlig anledning spräcker jag inte skallbenet mot automaten. Istället sätter jag mig bakom ratten igen och kör över till andra sidan vägen. Tar en rövare och ställer mig på parkeringen utanför distriktsköterskans mottagning. De har typ tio platser och en (1) är upptagen. Kliver ur bilen och hastar mot Lärcentrum, när jag plötsligt hör en kvinna ropa. 

“Hallå, hallå, HALLÅ-Å! Där kan du inte stå”, bräker hon från ett fönster två våningar upp, och så häver hon ur sig en evinnerlig drapa om var jag ska ställa bilen istället och så vidare. Jag hör knappt ett ord, fokuserar mest på att inte börja skrika okvädningsord till käri… förlåt, damen i fönstret. 

In i bilen, tänker hårt. Rullar ut för att köra till IT-mammans gamla skola, som borde vara närmsta gratisparkeringen. Då inser jag – jag kanske har något mynt i facket mellan sätena! Yes, en femma! Precis vad jag behöver. 

Rullar in på en ruta och småspringer till P-automaten. In med femman, ut med biljetten. 

Som är helt blank!

Fattas bara detta. Jag kommer att få P-böter, och så måste jag ringa och tjafsa om det också. Nu börjar det födas helt nya tankar i min hjärna. Om bärsärkagång, blodbad och omedelbar apokalyps.

Men tentan väntar ju, och jag är trots allt bara en helt vanlig Svenne Kardan. 

Tentan har tre frågor. Vid första anblicken är jag helt säker på att jag inte är ett dugg säker på svaret till någon av dom. Men jag lyckas veva igång min slöa och ofokuserade hjärna och efter en timme har jag vispat ihop något som kanske kan bli godkänt. 

Ut från tentan, in i bilen (Ingen P-bot? Det måste ha blivit något fel där.) och vidare till skolan med Legolas termobrallor i högsta hugg. Väl där, visar det sig att han precis varit i bråk med en annan kille, och ingen vet riktigt var han håller hus. Jag letar överallt, men hittar honom inte. När det ringer in går jag mot klassrummet, och då kommer han lommande. Det syns på långt avstånd att det där bråket, som enligt Fritids-fröken var utrett, inte alls är avklarat för hans del. Han är så arg att det nästan ryker ur öronen på honom, och så fort jag lägger min arm om honom, kommer tårarna. Jag hinner nätt och jämnt prata färdigt med honom innan han måste in på lektion. 

Jag förstår om ni börjat tröttna på detta nu. Och jag förstår om ni undrar över rubriken. 

Det är en snygg rubrik, men det är inte anledningen till att jag valt den. Anledningen är att trots allt elände och all skit jag vadat genom det senaste dygnet, så har jag fortsatt framåt. Men vid ett tillfälle kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. 

Det var när jag såg henne. 

Flickan på skolgården. 

Mitt i allt stojet och skrattet, bland hundra lekande barn, stod hon där. En söt flicka i tioårsåldern i snygga, lagom tuffa kläder. 

Helt normal. 

Och helt ensam. 

Hennes ögon var så sorgsna att mitt hjärta slets i bitar. Kontrasten mot alla de andra glada barnen var nästan outhärdlig, och jag önskade att jag hade kunnat gå fram och krama om henne, precis som jag nyss gjort med min egen son.

Men det hade förstås bara gjort allting värre. Allt jag kunde göra var att le mitt vänligaste leende, för att sedan gå till bilen och släppa fram tårarna som värker där bakom ögonlocken.

Varför gnäller jag? Jag kunde varit tio år och ensammast i världen, mitt bland hundra andra.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

8 thoughts on “Flickan på skolgården”

  1. Åh, fy sjutton! Och varför känns det som att man ingenting kan göra? När det är så tydligt fel. Det är inte lätt att vara människa. Men vi borde ändå vara snällare mot varandra! Det är bara så sjukt orättvist. Ibland är långa inlägg faktiskt bra!

    Malins senaste bloggpost..Ni ser mig inte, jag är inte här

  2. Sjukt bra skrivet! Vad är det man säger? – Lagen om alltings jävlighet. Jag kände med dig hela vägen och när du kom fram till flickan kom det ett par tårar.

  3. Stellan….min vän, du har ett stort bra hjärta som sitter precis där det skall!! Jag är säker på att flickan på skolgården såg ditt leende, jag är säker på att hon förstod att du förstod! Det finns många som hon, både killar och tjejer! Både du och jag kommer möta dem om och om igen och man behöver inte säga nåt smart eller väl uttänkt! Att ge vidare av sitt leende som laddas varje dag av ens egna kära är aldrig, aldrig bortkastat!!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *