Strumphjärna

Det finns en sjukdom som heter skrumplever. Den får man om man dricker för mycket alkohol. 

Strumphjärna, däremot, det får man om man vistas för mycket i en tvättstuga full av omaka strumpor som ligger och skrikande ber om att få para sig. Men strumpor är verkligen värsta sortens rasister. De vill inte beblanda sig med någon som inte är exakt lik dem själva. För en svart strumpa duger det till exempel inte bara att man hittar en annan svart. Ånädå, den ska vara lika lång, samma storlek, samma mönster, samma stickning och så vidare. 

Att de egentligen mest är till för att förskona oss människor från den sura doften av fotsvett, det skiter de högaktningsfullt i, så länge de slipper beblanda sig med strumpor av annan sort.

Såna tankar far genom ens huvud när man står där, bland sisådär 800 blandade strumpor och försöker bringa ordning. Till en början bara man råddar runt utan några större resultat, och man börjar undra hur detta ska gå. 

Men försåtligt sprider sig viruset innanför pannbenet, och innan man vet ordet av har man drabbats. Strumphjärnan har fått dig i sitt grepp.  

Man börjar tycka att man har flyt, att man är en skarpögd och smart minnesmästare, som besitter en stor talang för matchmaking i strumpornas rike. 

Man är i zonen.

Det är som en berusning, fast på ett beslutsamt och nyktert sätt. Makt och kontroll. Känslan av triumf blir mer och mer euforisk för varje par man för samman. 

Man upptäcker att ens hjärna fylls av de mest märkliga tankar. 

“Nämen titta, där har vi ju en Basic! Och Nalle Puh, dig hade vi här. Gul kant, hockeymålvakt, hm… Där! Och nu ska vi se, smutsgrön, smutsgrön, smutsgrön… Yesss!” och så vidare. 

Sjukdomsinsikten slår en inte förrän hustrun tittar in genom dörren och frågar:

“Har du varit här sedan…”, och man avbryter:

“Det gör sig inte SJÄLV, SERRU!”, med sin mest sinnessjuka röst – och en skvätt fradga skummandes i mungipan. 

Jag är ju inte riktigt frisk i huvudet, tänker man. Och sedan tänker man att “…detta måste jag blogga om” och då borde väl diagnosen vara underskriven och klar?

Tack så mycket, doktorn, men nu måste jag dra mig, tyvärr. 

Jag har inte ens börjat med de svarta.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

7 thoughts on “Strumphjärna”

  1. Eller också köper man bara svarta strumpor. Bara bara svarta. Och samma sort. Alltid. Då återstår bara storleksproblemet. Men det är väl bra om barnen har nåt att växa i, eller hur?

  2. Helena: Jag förstår inte riktigt det där argumentet, faktiskt. Det är ju inte svårare att para ihop svarta strumpor… Jag håller nog med Lena på den punkten.

    M: Vi har nån sån där variant, men när ingen bryr sig om att använda dom, så funkar de inte så bra.

  3. Ja kära hjärtanes, det är precis samma kaos här! Än så länge nöjer sig pojkarna med strumpor som har mer barnorienterade motiv, men hur det blir den dagen de och jag har likadana vågar jag inte tänka på. Och alla dessa strumpor som kidnappas, när de ger sig ut i tvättmaskinstrumman på egen hand!! Har nu säkert ett tjog omaka strumpor där den äkta hälften försvunnit… vem snor alla dessa???? Testade att köpa Sock-locks på Jula häromsistens, men de ligger oanvända i en hög i tvättstugan. När det hade varit så enkelt att källsortera.
    Lite kanske är ens eget fel.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *