I’m a-livin’ in a box, I’m a-livin in a cardboard box. 

Så känner man sig efter att ha tillbringat dagen här: 

Magics nya rum, som jag idag tapetserat med denna stiliga, kartongfärgade tapet, våderna minst en halv cm omlott och… ja – det ser bedrövligt ut. 

Nu ska jag bredspackla hela skiten, slipa och tapetsera en gång till. men det är inte för att jag är missnöjd, utan av en helt annan annan anledning: huset är byggt av blåbetong. Ett helt fantastiskt praktiskt material. Starkt som tegel, ändå kan man såga i det. Eller spika eller skruva. Helt fantastiskt. Det har egentligen bara en nackdel. Det avger strålning. Radon. Som kan framkalla cancer. 

Den stiliga kartongfärgade tapeten sätter jag alltså inte upp av estetiska skäl, utan för att stoppa strålningen. Det funkar kalasbra, vi har gjort detta i alla sovrum i huset, detta är det sista vi har kvar. I kombination med ett maffigt ventilationssystem som svärmor och svärfar satte in när de bodde här, så är nu strålningen nere på helt normala nivåer. Med normal menar jag att det inte är mer än någon annanstans, för radon finns nämligen mest överallt. I normal dos är det inte farligt, men om man exponeras för mycket är det inte bra.

Så den stiliga kartongtapeten är förstås en finfin grej, egentligen. Enda nackdelen är att det tar en månad att tapetsera om ett rum, istället för en helg. Men det får man hacka i sig. Hälsan vill man trots allt behålla.