Jag börjar bli trött på Tingstadstunneln. Det senaste dygnet har jag passerat genom detta kloakhål (pun intended) fem gånger. Transporterat Magic till Borås, där jag såg honom och grabbarna äntligen vinna en match rätt komfortabelt. 

Sedan ilfart tillbaka genom tunneln till Hisingen och Gökboet där Magics kompis, Målis, skulle fira födelsedag. Tack vare min blytunga högerfot anlände Magic blott 20 minuter försent till partajet. Efter en kabanoss med bröd på Sibylla, ny tur genom tunneln och ett goddag yxskaft-besök på Elgiganten åkte jag sedan för att kvittera ut Legolas och Lilla Larsson hos snälla Mormor i Kungsbacka. 

En språngfika senare satt jag åter bakom ratten på Europaväg 6. Legolas bombarderade mig med en blandning av skarpsinta funderingar, smarta frågor och tröstlösa Norgehistorier (han hade hittat en hel bok med vitsar hos Mormor) samtidigt som vi med gemensam kraft försökte hålla Larsson vaken i baksätet. 

Det gick sådär. När vi kommit upp ur kloakhålet fick hon nappen och några minuter senare hade hon törnat in. Och nu är vi äntligen hemma. 

Men vänta nu, säger räknenissarna i publiken. Det där är ju bara fyra gånger genom tunneln!

Yep. 

Den femte resan genom tunneln var nämligen egentligen den första. Och företogs när dygnet bara var knappt två timmar gammalt, på buss 394N – nattbussen från stan, som vi säger i byn där jag bor. 

Det hafver nämligen nattsuddats. Å det bestämdaste. Och det ska jag berätta mer om lite senare, för nu är jag hungrig och IT-mamman råddar med en kyckling i köket. Med berått mod lämnar jag er, hängande i en hand från den branta klippan, medan jag går och smörjer mitt krås. 

Sån är jag.