Jag bestämde redan imorse att dagens kvällsmat skulle bli våfflor. Jag gillar det själv, barnen är tokiga i det, och tolvåriga Magic är till och med född på Våffeldagen – 25 mars. 

Lilla Larsson ville gärna hjälpa till, jag hade smetreceptet uppe i min iPhone och det kändes rätt hyfsat. Hur svårt kan det vara? Jag menar, jag har ju gjort våfflor förr. In med smeten i kylen, åka kolla basketmatch (seger med 62-57 mot KFUM Göteborg!) och sedan hem för att steka våfflorna. 

Men något var fel. Smeten kändes tunn, och bubblade bara frenetiskt när jag hällde den i järnet. När jag lyfte på locket igen var det bara fastbränt ludd. Jag kollade receptet igen, och kände mig rimligt säker på att jag följt det ganska noga.

Mycket mysko.

Och lite stressande, eftersom barnen gick och väntade på våfflor. Lilla Larsson klättrar frenetiskt på mig, jag är trött och hungrig och börjar bli lite småsur på alltihop. Kanske för lite smör i järnet? Långsökt, men vi börjar där. 

Nähä. 

Då måste det vara fel på smeten ändå, så jag knäcker ned två ägg till. Det blir en aning bättre, men långt ifrån bra. Och nu gör IT-mamman entré. Hon undrar var våfflorna håller hus. Tittar på smeten och på brandhärden i våffeljärnet. 

“Det behövs mer mjöl”, konstaterar hon. 

I med mer mjöl, och si: nu börjar det arta sig. Hur svårt kan det vara, liksom. På grund av min outgrundliga felräkning är dessutom satsen jättestor, vilket innebär att hela familjen för första gången ätit våfflor tills ingen orkade mer. Det är ganska många våfflor. Magic, till exempel, knäckte nog tio-tolv stycken. 

Titeln dagens våffelhjälte tilldelas IT-mamman, och jag lovar att läsa receptet ordentligt nästa gång.