Bortamatch mot Ahlafors, laget med den fantastiska anläggningen mitt i skogen vid en vacker sjö. Sveriges vackrast belägna fotbollsplan? Kanske, jag vet inte. 

När Legolas insåg att det var sista matchen för i år, blev kommentaren: “Yess!” Han har blivit allt motsträvigare på senare tid, och det mesta tyder på att min karriär som fotbollstränare är över. Visserligen tycker jag att det är jätteroligt, men det finns mycket som jag inte kommer att sakna, och på en ohotad första plats kommer alla tävlingstokiga föräldrar och ledare. Som gapar, skäller och stånkar över små nioåringar som inte får klockren träff på bollen. Eller över fjortonåriga domare som inte såg exakt vad som hände. 

Dem kommer jag inte att sakna. 

Däremot kommer jag att sakna killarna, som utvecklats så enormt som spelare och lag. Och alla engagerade och uppmuntrande föräldrar och ledare som bara vill att barnen ska ha kul när de spelar. Mest av allt tänker jag på Kandidaten, som lägger ner så otroligt mycket jobb och alltid har killarnas bästa för ögonen. Jag vet att du läst den här bloggen nån gång, och om du läser detta: keep up the good work, my friend!

Uppdatering: Hur matchen gick? Vi brukar försöka att inte fokusera så mycket på det, men eftersom du undrar – vi vann med 8-4.