Niklas utmanar med frågan om det första musikinköpet. 

Och nu pratar vi utmaning, för det här är inget som jag minns med stolthet. Fast skäms jag för det? Jag vet inte riktigt, faktiskt. Sanningen är i alla fall att mitt första musikinköp var en EP med The Boppers. Den innehöll fyra låtar, men de två jag minns är klassiska stämsångs-smörballaden Goodnight Sweetheart samt uptempo-dängan Let’s Go To the Hop. 

Inköpet gjordes hos legendariska Kurt på tappen, som jag skrivit om flera gånger i denna blogg. Jag var troligen nio-tio bast ungefär, och EP:n blev mitt första steg i en musikalisk odyssé (yeah, right) som inledningsvis handlade väldigt mycket om 50-talsmusik. Jag var väldigt svag för hela den eran, och älskade TV-programmet Gänget och Jag. Köpte olika samlingsplattor från nån skivklubb jag var med i, och lyssnade på Teddy Bears, Neil Sedaka, Paul Anka och förstås en hel del Elvis. 

Något år senare fick jag min första kontakt med tyngre tongångar. En kompis, som var ett år äldre, hängde med mig hem efter skolan. Han hade en ny skiva med sig, som han ville lyssna på. Så vi slog oss ned i vardagsrummet där den pampiga stereopjäsen stod. Kompisen slängde på plattan och vred upp volymen. Wheels of Steel med Saxon. Jag hade aldrig hört något sådant förut, och blev ganska chockad både av musiken och volymen. Föga anade jag att det skulle vara just en låt från denna skiva, 747, som jag några år senare tog ton till under mitt allra första rep som sångare i ett band. 

När kompisen gått hem gled jag tillbaka in i mitt 50-tal, och det dröjde några år innan jag på riktigt fastnade för hårdrocken. Då var det skivan Balls to the Wall med Accept som fick mig fast. 

Fast jag är inte enkelspårig. Lyssnar på nästan allt, kan jag säga. En favorit just nu är skotska Glasvegas, som jag verkligen gillar skarpt. 

Men nog om mig nu – låt höra om ditt första musikinköp! Och om du får för dig att skriva ett eget inlägg, släng gärna in en länk eller en trackback till Niklas, så kan vi gå in och skämmas unisont.