Jodå, i papperstidningen också

jag skrev igår en liten blänkare om att min lilla nuna var synlig på Göteborgs-Postens hemsida. Och idag fanns samma skärmdump, fast större, även i pappersupplagan av nämnda tidning. 

Konstigt nog känns det som om det smäller högre att finnas med i en förgänglig publikation, gjord av döda träd, än att få evigt liv på Internet. fast jag är ju en så kallad invandrare i den digitala världen. Även om jag tagit den till mig med hull och hår och älskar den förbehållslöst, så var jag faktiskt hela 14 bast när jag skrev min första programsnutt i programspråket Basic, på en ABC 80. Det var nog egentligen min första kontakt med en dator, tror jag. 

Dagens händelse av rang var annars fyraårs-besiktningen av Lilla Larsson. Den gick som en dans, bortsett från att hennes smått senila far åkte till stället där barnavårdscentralen låg för typ fyra år sen, och att vi därför anlände ett par minuter efter avtalad tid. 

Efter lite inledande blygsel gjorde Larsson sitt bästa för att snacka omkull sköterskan. Ritade en teckning med fjärilar, fåglar, himmel och gräs samt den obligatoriska huvudfotingen. Gick balansgång på en planka (över en flod full av farliga krokodiler!), tittade på bilder i en bok och berättade vad pojken på bilderna gjorde. Fick titta på bokstavstavla med lapp för ögat, och det var väl enda momentet som inte gick helt på räls. Uppmättes till 106 cm och vägdes in på 17 kg. 

Och där kom väl den stora nyheten i sammanhanget: numera beräknas även BMI på de små fyraåringarna, för att upptäcka tendenser till barnfetma.

Hm. Tja. Det… kanske är bra.

Det är det nog. Sköterskan berättade att i vår lilla kommun finns det kanske något enstaka barn som hamnar i den övre änden av skalan, medan det kanske är ett dussin som trillar utanför i underkanten. Det är alltså fler barn som inte får i sig tillräckligt med mat!

Kanske är vår kommun lite annorlunda. Men tänk, jag tror faktiskt inte det.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

6 thoughts on “Jodå, i papperstidningen också”

  1. Anser du att det är att inte få tillräckligt med mat om man är underviktig, att det är hela – och den enda – sanningen?

    Min 5 åring är 96 cm lång och väger 15 kg. Din 4-åring är alltså större. Men det ska man ta och skita fullständigt i, för det handlar om deras egen kurva och deras egen utveckling. Vår son ligger 4 kurvor under det normala. Han är både underviktig och kortväxt. Handlar det om att han får för lite eller fel kost? Nej, det handlar om gener och andra biologiska faktorer.

    Precis som när det gäller övervikt som döms man jämt av massa fördommar. Alla överviktiga äter godis, fett och dricker massa läsk och rör sig aldrig. Det är väl sant, eller?

    Intressant!

    Och sen vill jag tillägga att det är sjukt och skrämmande att börja räkna BMI på 4-åringar. Herregud vart är samhället på väg?

  2. Det var precis det jag ville ha fram, Petra! Vart är vi på väg?
    Jag tror din femåring är alldeles lysande perfekt. Hoppas det inte verkar som om jag menade nåt annat.
    Jag är själv utled på denna ständiga kropps- och utseendefixering. Jag har en tolvåring som är längre än jag själv är, och det är ett evigt tjat om detta. Precis som om hans nioåriga bror, som är längre än sin fröken.
    “Vad ger ni dem för mat egentligen?”, frågar folk.
    Vi ger dem samma mat, men den ene sitter och petar och den andra äter tills det inte finns en smula kvar. Ändå är de stora båda två.

  3. Jag tänkte ehum?!, när jag läste och håller med Petra och dig Stellan. Varför? Jag var knubbig som barn, sedan normalviktig, därefter överviktig, sedan blev jag sjuk och gick kraftigt ner i vikt. Mycket av den övervikten hade att göra med hormoner.
    Vad gör man om man “upptäcker” ett barn med för högt BMI? Bantar en femåring?
    Jag som vuxen gör mina egna val, men för barn. Hallå!!!

    Jessikas senaste bloggpost..Mer böcker

  4. Jag tycker INTE om utseendefixering, men däremot tycker jag det är bra att man håller koll på att folk lär sig mer om kost. Vi lever idag våra liv i mycket stor utsträckning stillasittande; maten är billig och många gånger inte så jättevettig ur näringssynpunkt. Barn till föräldrar som inte fattar att en människa måste äta någorlunda bra och framförallt röra på sig för att få ett så friskt liv som möjligt måste ju få en chans att lära sig det. Självklart bantar man inte en liten unge. Men bvc kan ta reda på om barnet i fråga utfodras på mycket skräpmat. Det vet ni ju själva hur vanligt det är att småbarn har sin nappflaska fylld med jävla SAFT när man ser dem ute på stan.

    De flesta vill ju inte sina barn illa men har kanske inte tänkt på att det är galet på fler än ett sätt att exempelvis låta barnet sitta och smutta sockerhaltig dryck dagarna i ända. Hur kul är det att dra på sitt barn diabetes i låg ålder?

    Självklart ska inte alla se ut som kloner av nåt skönhetsideal, det är inte det det handlar om. En tjock person som motionerar mycket är oftast friskare än en smal med kass kondis. Jag är inte heller nån vän av storerbrorsfasoner men när det gäller barn blir det annorlunda: de har ingen som helst möjlighet att styra över vilka vanor som ska grundläggas hos dem, och därför tycker jag _faktiskt_ att de måste skyddas från sina föräldrars okunskap och/eller lättja.

  5. Mm. Ja.
    Egentligen vill jag bara konstatera att jag känner mig kluven. För det gör jag. Verkligen. Det finns förstås något bra i detta också, men samtidigt vrålar min reptilhjärna NEJ! inför såna här saker.
    Och, som alltid, uppstår ett gränsdragningsproblem. När går man för långt?

  6. Det är väl som alltid: låt dem äta tills de är mätta när de är små, men tvinga inte i dem någon mat även om de äter som anorektiska kolibriungar med extra matfobi. Jag tror trots allt att vi är skapade med en drift att äta det kroppen behöver, innan vi lär oss felaktiga matvanor.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *