Dagens I-landsproblem: PRaktisk ArbetslivsOrientering

Just det. PRAO. 

Det börjar bli lite av ett f-word i det här huset, faktiskt. Magic, som är tolv år och går i sexan, ska ha PRAO tre dagar i november. Förra året lyckades vi utlokalisera honom på en färja mellan Ängön och Bokenäset, en färja som körs av min morbror.

Men i år börjar paniken tillta, faktiskt. 

IT-mamman har ringt runt till flera olika butiker, men det blir inget napp. Visserligen kompliceras det hela en smula av att Magic vill göra sin PRAO ihop med kompisen Lintott, men på de flesta ställen är svaret ändå ett kategoriskt nej. Man har tagit ett principbeslut på att inte ta emot PRAO-elever. 

Och det förstår jag. 

I dagens arbetsliv finns inga marginaler. Folk släpar sig till jobbet med rinnande näsor och 39,9 graders feber, man äter sin lunch framför datorn, halvspringer konstant och “kissar hårt”, för att låna ett uttryck av Björn Gustafsson. Allt för att spara en sekund här, en minut där. Att då kunna ta emot en tolvåring och ge denna en meningsfull inblick i arbetslivet, en orientering om företaget och kanske lite praktiska uppgifter, kan kännas som en övermäktig uppgift. Det finns helt enkelt ingen plats för PRAO längre. Samhället säger tack, men nej tack. 

Ändå är ju idén lysande. Självklart ska elever i skolan få en inblick i hur det ser ut därute, utanför skolans väggar, bortom skolgårdens relativa trygghet. 

Och från skolans perspektiv finns ingen anledning att avskaffa PRAO. Skolan behöver inte lägga två strån i kors, allt är upp till föräldrarna, och lärarna får några dagar eller kanske till och med en hel vecka att hämta andan. För deras tillvaro är också apstressig. 

Eleverna tycker det är kul med PRAO. Själv tyckte jag att det var så bra att jag ordnade en namninsamling på min högstadeskola, när jag upptäckte att vår kommun inte följde de regler som då fanns – och följaktligen snuvade oss på en av våra PRAO-veckor. Själv hade jag kanonbra PRAO på tidningen Bohuslänningen, Walkesborgsbadet i Uddevalla och i nian två veckor på regementet I17. 

Idag är PRAO ett dolt problem. Det skapar stress hos föräldrarna och endast de som har goda kontakter kan skaffa sina barn en meningsfull PRaktisk ArbetslivsOrientering. De andra får hålla till godo med något trist och meningslöst, och i sämsta fall får de stanna i skolan. Det är orättvist och gynnar ingen i förlängningen. 

Därför motionerar jag nu om att PRAO:n avskaffas, och ersätts med regelbundna studiebesök på olika arbetsplatser. Kanske en eller två gånger per termin? På det sättet får alla elever samma chans till en inblick i arbetslivet. Dessutom inbillar jag mig att det är enklare för företagen att tacka ja till en sådan insats. Den blir mer tidsbegränsad, kan vara undanstökad på en förmiddag, och ger dessutom ett helt annat marknadsföringsmässigt värde. 

Kan vi få upp den här frågan i valrörelsen, tro? Fredrik och Mona – om ni läser det här (klart de, gör, nu är jag bara retorisk): jag ger er alla Sveriges skolbarnsföräldrar på ett bräde. Sköter ni era kort rätt, kan PRAO-frågan bli nyckeln till seger i nästa val. 

Tack för ordet, Herr Talman.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

13 thoughts on “Dagens I-landsproblem: PRaktisk ArbetslivsOrientering”

  1. Kan inte komma med några tips, men berättar att här får inte eleverna praoa längre: Skolan kan inte garantera arbetsplatsernas säkerhet för eleverna.
    Och det var innan broolyckan i somras redan …

    (då en ung bygggymnasist praktiserade på ett bygge som rasade och en eller två personer omkom och gymnasisten hamnade överst i högen av bråte och fick åka till sjukhuset för observation.)

    cecilia ns senaste bloggpost..Utvecklad

  2. Känner igen detta så väl!!
    15-åringen skulle ut för en tid sen, jag tror vi fick 2,5 veckas varsel på oss att ordna en plats.
    Jaha, vad gör man? Jag menar min egen arbetsplats har han ju redan tröttnat på, eftersom han har gjort prao där flera gånger. Om man sen är inflyttad i stan så har man ju inte heller det här grundkontaktnätet med släkt och så som man kan utnyttja. Lyckades till slut snacka med lastbils-killarna som kör varor till vår arbetsplats så han fick åka med dem i en vecka.
    På skolan verkar de tro att det bara är för eleverna att ringa runt själva och ragga en plats. Pyttsan! det finns knappt ett ställe som svarar ja när en ungdom själv ringer. Det är faktiskt bara kontakter som gäller.
    Fast på MIN arbetsplats säger vi sällan nej 😉 just denna vecka har vi en kille från 8:an med oss. Så om du vill ha en plats i Göteborg så kan jag säkert hjälpa dig.

  3. Måste bara tillägga att egentligen tycker jag ju att prao är bra. Så att de får komma ut och se litegrann av verkligheten, ta vuxenkontakter osv. 🙂

  4. Den lokala högstadieskolan här har avskaffat prao. Istället får eleverna enligt rullande schema göra sånt som hjälpa till på närbelägna servicehuset, hjälpa till på skolan lite här och där och sånt.
    När jag gick i skolan för öh, femton år sedan, då fixade skolan plats.

    Jessikas senaste bloggpost..O-rehab

  5. Låter som ett utmärkt förslag tycker jag, och ska genast tipsa en kompis man om detta inlägg. Han har precis börjat engagera sig i politiken i Uppsala, och jag tror stort på honom. En av hans hjärtefrågor förutom miljöpolitik (inom alliansen) är just detta kan man säga, även om jag aldrig hörde honom nämna PRAO. Men det beror nog på just den marginella inblicken som den många gånger ger. Hans idé är i alla fall att man från högstadiet, minst, ska ha ett ämne två timmar i veckan som handlar om arbetslivsorientering. Eftersom det finns ungdomar idag som går ut de teoretiska gymnasielinjerna utan att ha en plan alls för vad de vill ägna sig åt. Vilket försvårar och försenar mångas eventuella högskoleutbildning, och gör att många är omotiverade på högskolan. Oj vad långt det blev… men i alla fall, bra rutet!

    Malins senaste bloggpost..Ost och tomat

  6. I min lilla kommun är det nu frivilligt och utspritt över året. Det sistnämnda är nog en god idé, för att undvika tjurrusning till den lokala sportbutiken eller vad som nu kan attrahera mest. Men mer kontakt med yrkeslivet i dess olika former behövs verkligen.

    Pär N.s senaste bloggpost..Strömmingen!

  7. Men några studiebesök kan väl aldrig vara samma sak. Då kan man lika gärna skrota hela skiten. Säger jag, vars femtonåring oroade sig sedan terminsstarten för sin prao, men som till sist fick vara i en livsmedelsbutik i två veckor, vilket var väldigt lyckat. Han fick jobba som de andra anställda och lärde sig jättemycket. Hoppas det ordnar sig för er!

  8. Mitt tips är försöka få en praoplats där man kan jobba extra senare mer än att praktisera på nåt extravagant. Annars brukar väl den “ofantliga” sektorn ha gott om praoplatser där tonåringar kan gå och skrota några veckor.

    Imsas senaste bloggpost..Vår nya kompis

  9. Kolla här vad lite jag vet: mina barn går ju inte i skolan än, så jag trodde det var som förr. Jag hade PRAO i åttan och YO i gymnasiet. Vad det vi hade i nian hette minns jag inte, men det här var i alla fall såpass få år sen det hade slutat heta PRYO att alla sa “prya” om allting ändå.

    Men här är grejen: man kunde visserligen fixa PRAO/YO-plats själv _om_man_var_ambitiös_ men annars gjorde skolan det. Helt nytt för mig sålunda att föräldrarna ska fixa alltihop. Lite ångestladdat va?

    Miss Gillettes senaste bloggpost..so much better than it is today

  10. Men Zelda! Du kanske är min räddande ängel. Jag hör kanske av mig via mejl om det blir kris. Och alla ni andra: tack för era kloka synpunkter, jag ska vidarebefordra allt till Fredrik och Mona. Kanske.
    Fast först måste jag nog sätta mig med telefonen och jaga lite.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *