Sumovax, räkmacka och Trazan Apansson

Årets stora höjdpunkt? Ja, kanske. I alla fall är det alltid lika roligt när den årliga bokmässan snurrar igång i Göteborg. I år hade jag dock lovat mig själv att inte köpa en endaste bok, eftersom jag gått och blivit student på gamla dagar, och det löftet höll jag. 

Därför blev själva mässan inte lika lajbans som den brukar. Jag vandrade mest runt lite pliktskyldigt, och kan bland annat snabbt spika fast trenden över alla trender i kokboksvärlden: kändisfixering. Inte bara kändisar i kraft av duktiga kockar som Niklas Ekdal, Leila Lindberg och Leif Mannerström, utan också alla möjliga andra kändisar som Paolo Roberto, Glenn Strömberg och Camilla Läckberg. Det verkar numera vara steg 1A i framtagandet av en ny kokbok: hitta kändis vars nuna kan sitta på framsidan. 

Och undra på det egentligen. Vi är ju kändisfixerade lite till mans. Själv har jag lite svårt att få igång adrenalinflödet bara på grund av kändisfaktorn, men jag måste samtidigt medge att det är liiiite spejsat att beställa en stor stark i Gothias Skybar när Lasse Åberg står tio centimeter ifrån och äter en räksmörgås. Jag menar, detta är ju Trazan Apansson. IRL! 

Bloggträffen på Gothia var synnerligen trevlig, som vanligt. Förutom figurer som jag numera betraktar som gamla goda blogg-vänner, som Översättar-Helena, Lotten, Studiomannen, Miss Gilette och förstås min egen IT-mamma, så fick jag stifta bekantskap med flitiga kommentatorn Ökenråttan, Jonsereds eget Huskors, Amelnestor, Anna Toss och Anne-Marie Körling

Jag tror jag fick med alla där. Utom en, som jag sparat till sist: überbiblotekarien Gnesta-Pelle, som på bilden intill blir intervjuad av Lotten. 

Det roliga med Pelle är att han är uppvuxen i byn där jag bor. I huset precis intill huset där jag numera bor. Faktum är att jag tror han är där just nu, hos sin pappa som även är känd som Farbror O, och kanske förbereder han en liten surströmmingsmacka för att fira att han fyller idag. Grattis, säger jag. 

Ska man säga något om räkmackan? Tja, som kuriosa kan jag än en gång nämna att Gothia Towers, som hotellet heter, under 2007 krängde iväg 143.155 stycken av King Size, som räkmackan heter. Personligen tycker jag att den förfallit en aning, och består numera mest av en enorm mängd majonnäs. 

Men den duger som lunch, och med trevligt sällskap går det mesta ned. 

Senare på kvällen hamnade vi traditionsenligt på Park Aveny. En alltid lika intressant upplevelse, även om den som jagade kändisar nog blev en gnutta besviken. 

Men Björn Ranelid var ju där. 

Och det var nog så viktigt. IT-mammans systerdotter Våddan och hennes kompis Saxofontjejen kom förbi efter Håkan Hellströms konsert på Liseberg, och det visade sig att den skånske författaren var en av Saxofontjejens favoriter, och ännu mer så för en av hennes kompisar. Så efter lite peppning gav hon sig iväg med papper och penna i högsta hugg. 

Det visade sig att den gode Ranelid redan var beväpnad med en riktig reservoarpenna, och han vispade ned ett oerhört stiligt meddelande.

Efterhand började dock tillvaron på Park kännas lite statisk, så vi gav oss ut i septembernatten, Anna Toss, IT-mamman, Lotten och jag. (Vissa hade ju försovit sig ;-))

Och döm om vår förvåning när det visade sig att vi hade ett uppdrag. Det fanns något att hämta på rockklubben Sticky Fingers, berättade Anna Toss: en necessär med ett alldeles speciellt hårvax för sumobrottare. Vaxet var inköpt i Tokyo och kvarglömt av hennes son efter en spelning på Sticky Fingers.

Vi gav oss av på en promenad som förde oss förbi Kopparmärra, Saluhallen och Domkyrkan upp till Kaserntorget, där klubben ligger. Väl där visade det sig dock stört omöjligt (kanske inte så underligt, egentligen) för Anna att få komma in och hämta necessären. Efter lite gafflande med en mycket ung (typ 17, kanske) dörrvakt gav vi upp och fortsatte vår odyssé genom Göteborgsnatten. 

Från Kaserntorget tog vi oss via det gamla horstråket på Rosenlund förbi Feskekörka, där det verkade pågå någon slags firmafest, och sedan vidare till Esperantoplatsen och Språkcaféet, som Lotten ansåg sig nödgad att våldgästa med en skur frågor, trots att det egentligen var abonnerat. 

Så nu vet vi att alla som jobbar på fiket är tvåspråkiga, och därför heter det som det heter. 

Till slut hamnade vi på Järntorget, där våra vägar skildes. 

Årets blogghappenning är avklarad, jag har fått flera nya cyberkompisar och nu är det bara att börja ladda för nästa år. 

Eller så hittar vi på något innan dess? 

Jag tror vi får göra det, faktiskt.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

10 thoughts on “Sumovax, räkmacka och Trazan Apansson”

  1. Men gud vad snyggt du har gjort! Jag har inte varit här på ett tag, inte för att jag inte gillar det du skriver, men jag behövde skära ner på informationsinmatningen ett tag. Men nu blir det nog andra bullar.

    Det här med fnul, är det det nya (svarta) kuliga?

  2. Tack, Görel! Kul att du hittat hit igen.
    Och Lotten: Om jag inte visste att det är bloggvärldens egen Bruce Wayne, Johan Larsson (mannen bakom Nyligen och diverse andra nödvändiga ting) så hade jag kanske funderat i samma banor. Försvarets Nödvändiga Underrättelse-Legion. Eller nåt sånt.

  3. Ja, ja, mer än en gång om året måste man väl kunna träffas? Idén med Öhelenas band är jättebra — även om de inte har nåt gig spikat skulle de väl kunna snickra ihop ett så att vi andra kan komma och ha bloggträff i samband med det?

    Miss Gillettes senaste bloggpost..tangent tears

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *