Ibland har man otur. Morgonens besök på bilprovningen är ett utmärkt exempel på hur godtyckligt systemet med bilbesiktning är. 

När jag besiktade Toyota-San för ett år sedan, var besiktningsmannen tydlig med att rosten började bli lite för utbredd. 

“Det är snart dags att svetsa lite”, konstaterade han. 

Har jag svetsat? Nej. Aldrig någonsin, i hela mitt liv, faktiskt. Så jag var beredd på att det skulle kunna bli bakläxa. 

När det blev dags att rulla in mitt ekipage möttes vi av en mycket ung man med piercad läpp och snäll uppsyn. Han gjorde sin grej, gick runt och öppnade dörrar, drog i säkerhetsbälten, kollade ljusinställningen och allt det där. 

Sedan hissade han upp Toyota-San och fortsatte sin undersökning. Påpekade vänligt för mig att det var mycket rost i trösklarna och att det började komma i en balk baktill. 

Hissade ned en bit, kollade däck och skärmar. Allt såg helt odramatiskt ut, och jag börjar tro att min fromma förhoppning om att det kanske, kanske…

Men nej. Nix and nope.

Plötsligt flyger en snubbe i min egen ålder, med betydligt bistrare uppsyn, runt på andra sidan bilen. Sticker upp ena handen under bakre skärmen och trycker till. 

Jag hör ett krasande ljud, som följs av ett rassel. 

“Infästning fjäderben, tvåa”, konstaterar han med kall röst. Sedan hör jag hur han bankar med en slagghammare. 

Och det rasslar lite till. 

“Infästning säkerhetsbälte, tvåa. Hur ser det ut på din sida?”

“Eh… Jag tycker det ser okej ut”, säger Piercade Läppen. Bistra Uppsynen flyger runt till vår sida och kör en repris på sitt trick. Upp med armen under bakskärmen och tryck. 

Kras. Rassel. 

“Tvåa där med”, muttrar han. 

Sliter till sig slagghammaren. Knack-knack. Rassel. Nu pekar Bistra Uppsynen pedagogiskt och vänder sig till mig. 

“Den där trekanten, ser du den? Det är infästningen till säkerhetsbältet. Den behöver svetsas. Och inga små lappar, utan en ordentlig svets”, säger han. Pepparkornsögonen plirar strängt på mig genom de tjocka glasögonen, men bara bråkdelen av en sekund innan han drar vidare. 

Han är klar nu. Har gjort sitt, i en snabb och klinisk operation. 

Visst är jag lite besviken. Men jag kan inte låta bli att bli lite impad av denna bisarra form av hantverksskicklighet. Han visste precis var Toyota-Sans svaga punkter fanns, och på mindre än en minut hade han den skröpliga åldringen nere för räkning. Tryck, knack-knack, tryck, knack-knack – klart. 

Piercade Läppen har lärt sig något nytt. Eller också körde de bara en inövad good cop/bad cop-rutin…

Och nu brottas jag med tiotusenkronorsfrågan. Ämnet är Toyota-Sans framtid, och sanningen att säga så handlar det nog inte alls om några tiotusen kronor, egentligen. 

Frågan är uppenbar. Svarsalternativen är följande:

a) Leta upp en svetskunnig person och spendera X tusenlappar en reparation. Sälj sedan Toyota-San för Y tusenlappar, och håll tummarna för att Y i detta fall är större än X + 200 kr i avgift för ombesiktning. 

b) Sälj Toyota-San i befintligt skick för Z tusenlapp/ar (tveksamt om det blir plural där), sannolikt till svetskunnig yngling i jeansjacka, träskor och med en gigantisk prilla Granit under överläppen. 

c) Skrota bilen, det vill säga lämna Toyota-San till en kallblodig mördare som kommer att stycka honom och sälja hans kroppsdelar till högstbjudande.

Vet du svaret på frågan? Eller är du möjligen en rackare på att svetsa? I så fall vet du vad du måste göra nu.