Jag minns när han var sisådär tre år, och for fram och tillbaka i den lilla radhusträdgården i Helsingborg. På den lilla trehjulingens flak låg några flygblad som han norpat ur pappersåtervinningen. Jag var längst ned i änden av den långsmala trädgården och höll på att laga vårt staket. Han svängde genom öppningen i avenbokshäcken, stannade och utropade glatt:

“Här kommer jag med post!”

Nu är han tolv, och för en liten stund sedan skickade jag iväg honom till skolbussen med en resväska packad med allt från lakan och allergimediciner till gummistövlar och ficklampa. 

Han ska på läger med klassen. 

Inget konstigt med det, egentligen. Han har varit iväg på egen hand förr. Han klarar sig, jag litar helt och fullt på hans lärare och de andra som är med. Det kommer att bli jättekul. 

Men ändå. 

Tiden går så fort, och min lille kille är inte liten längre. För varje dag som går, påminns jag på nya sätt om att han närmar sig vuxenlivet. Snart kommer han att göra revolt på något sätt, bara för att visa att han är på väg att lämna flocken. Det känns… vemodigt, tror jag. Svårt att sätta fingret på den där känslan, för det är många olika. Samtidigt. 

Sitter jag här och grinar av separationsångest? För att min tolvårige son ska på läger i tre dagar?

Nix.

Jag är väldigt tillfreds med tillvaron och jag är säker på att Magic och hans kompisar kommer att ha det kalaskul där uppe i Dalsland. Det var bara det att när han rullade iväg sin resväska ned mot busshållplatsen, så rullade det iväg lite snöbollar inne i min hjärna. Det blir sådär ibland.